3/13/2010

Behovet av att normalisera det onormala


Många människor är rädda för det "onormala", allt ska packas in i fack ,kategoriseras, och helst ska det klistras på en stor etikett.
Varför ser människan alltid det som hennes skyldighet att normalisera det som sticker ut? 
Jag fastnar idag i en underbart vacker krönika om att normalisera ett liv med en handikappad son. En son som levde och gav så mycket men sedan lämnar livet igen, efter sig lämnar han även den sörjande mamman Linda Forshaw som är krönikör på tidningen Föräldrakraft.
Linda skriver så målande och vackert;

Jag inser nu att jag försökte, konstant, uppehålla en fasad av att vi orkade, att vi hanterade situationen, kanske i ett försök att övertala mig själv. All energi som gick åt till att just normalisera, drog mig stadigt mot botten.

Under en av våra promenader längs stranden, när du var arton månader ung, förstod jag. När jag såg hur lätt surfarna gled in mot stranden stående på sina brädor, insåg jag att jag gjorde precis tvärtom, all min energi gick åt till att simma mot vågorna, ut till havs. Jag insåg att jag måste ge upp, eller, som det heter på engelska ”give in” till vår nya livssituation, acceptera den fullt ut.

Jag förstod att valet jag gjorde i mitt hjärta den dagen du föddes, att alltid älska och skydda dig, måste göras på ett medvetet plan. Jag insåg att om jag medvetet valde dig och allt vad du innebar (som jag ju redan gjort i mitt hjärta) så kunde jag börja följa vågen och livet skulle bli lättare. Svårt, men lättare.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar