Igår gick jag ner i det där välkända jämförelseträsket igen, bara några ynka sjunkande steg, så nödvändiga att ta för att tillslut, med lera upp till knäna, inse att jag en gång svurit Julians och min överlevnad och med hjälp av solen kravlade jag mig på hemvägen upp igen.
Igår var vi på den öppna förskolan och runt omkring oss lekte barn i alla åldrar, små nya bebisar som låg i pölen och hade förmågan att göra det Julian var tvungen att lära sig att göra. Mammor som drack sitt kaffe och pratade om blöjbyte och potträning , om för lite sömn , och att det är svårt att hinna med sin egen träning när man har småttingar. Det kändes ganska ensamt att sitta där bredvid med sin kaffekopp och fundera över om den där gemensamma tråden skulle komma upp. Den där jag kunde hoppa in och glatt instämmande nicka med dem andra mammorna. Men vilken tråd skulle det vara? Mina tappra försök till inhopp ledde bara till det faktum att mitt småbarnsliv är inte likt deras, inte på många punkter alls. När jag förklarade för mammorna att Julian har Down syndrom så log dom medkännande, men jag vet ju att dom innerst inne inte skulle lyckas förstå. Jag tror att dom var glada för att deras födsel var en av dem 800 innan mig , 1 på 800 födslar, och den 801 blev jag. Men jag är inte ledsen för det, jag är oerhört tacksam , det jag är ledsen för är det att jag aldrig någonsin kommer att kunna förklara eller dela med mig av hur det verkligen känns, (även om jag med denna blogg gör tappra försök).
Den lilla 8 månaders bebisen i pölen nedanför oss där vi satt klappade plötsligt sina små händer , helt spontant, och jag log stort och utropade ett wow, bebisens mamma noterade inte ens vad hennes bebis just gjorde och hon blev nästan förvånad över min otroligt spontana reaktion. Men jag mindes ju tillbaka på hur jag väntade och väntade på att Julian skulle klappa sina händer, hur jag förde dem ihop om och om igen och hur jag hejade på honom. Och jag minns ju hur lycklig jag blev när han en dag överraskade oss alla och förgyllde hela vår dag med just handklapp.
Igår gick jag ner i det där välkända jämförelseträsket igen, bara några ynka sjunkande steg, så nödvändiga att ta för att tillslut, med lera upp till knäna, inse att jag en gång svurit Julians och min överlevnad och med hjälp av solen kravlade jag mig på hemvägen upp igen.
Hej!
SvaraRaderaÅ jag känner igen mig så väl i det du beskriver. Det stora jämförelseträsket. För även om vi inte medvetet jämför med andra barn ser man skillnaden tydligt. Med en annan enkelhet reser sig andra barn en dag upp och går bara sådär. För oss börjar den resan med träning, träning, och åter träning i månader. O även om våra älsklingar går med stöd är inte resan fulländad. Det är många små utvecklingsteg som måste sitta innan de där självständiga stegen kommer återigen månader av träning. Men gud vad deras framsteg är efterlängtade. Frågan är om företeelsen att jämföra kommer att upphöra för oss DS föräldar en dag? Jag vet faktiskt inte...... hoppas ni mår bra! kramar Caroline mamma till liten DS tjej på snart 2 år
Hej min älskade dotter!
SvaraRaderaSom mamma ville jag gärna trösta och säga :det går över, som när du var liten. Men min tröst lär inte räcka så långt och du klarar dej fint på din innre styrka! Jag känner en stor tacksamhet för att barnen växer och solen går upp och att lille Julian sa "nalle" så tydligt! Självklart,säger somliga
Men jag kallar det MAGI!
Tack för att ni finns i mitt liv!
Kram din mamma
Hej och tack för titten i min blogg. Vilken underbart söt liten kille ni har, en riktig solstråle. Och så har han så fina namn (jag älskar namnet Julian, men det gjorde tyvärr inte min man lika mycket). Jag blir berörd av dina tankar, dina ord. Många gånger så är skillnaden så tydlig att man nästan kan ta på den. Kom då ihåg att det är du som är den starka, det är du som är utvald för att klara den uppgift du har fått, det är du som lever livet på riktigt, livet här och nu.
SvaraRadera"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer"
Jag är inte i samma kategori som dig/er, men vi har begravt en son, en alldeles perfekt liten pojke som tyvärr aldrig fick ta ett andetag på jordelivet. Jag är också utvald och det måste jag tro på, för att orka leva vidare.
Ta hand om er och pussa och krama er fina lilla pojke, han är alldeles underbar.
Mvh Lotta
Tack för era vackra kommentarer, dom värmer.
SvaraRaderaLotta; Jag är alldeles säker på att vi är utvalda för att lära oss något stort!
Och vilka fina pojkar du har!
Kram