Min framtida vardag som en annorlunda mamma.

Julian är det bästa som har hänt mig, någonsin, men jag är lite rädd för min framtida vardag som en annorlunda mamma.

I och med Julians syndrom så träffar vi en del andra föräldrar som har barn med diagnoser, många av dem är tuffa mammor med stålsköldar. Mammor, som är vana vid att kämpa för sina barn, mammor som är härdade av för mycket betvingad strid.
Jag kallar dem Pansarvagnarna. Jag ser inte ner på dem, tvärtom, jag avgudar dem, jag vill också vara som en av dem, en mamma med stålsköld, men för varje gång vi träffas så får dem mig att känna mig som så mycket Rosenknopp, som ny i leken, som en ovetande, känslig mamma, en mamma för känslig för att lyckas med bedriften att ha ett barn med en utvecklingsstörning.

Själv känner jag mig illa till mods när barn skriker, dreglar, tar för mycket plats och när dem inte förstår. Det kan låta hårt, men jag tycker det är jobbigt att ta strider med barn vars intellekt är mindre än mitt, för dom är inte på min nivå. Jag har alltid tyckt att det varit jobbigt med folk som tar lite för mycket plats, som inte förstår de oskrivna reglerna, som inte håller sig på sin kant. Julian tar sin plats bara genom att se lite annorlunda ut, och eftersom det är mitt barn så blir det ju jag som får stå till svars för hans beteende, och varje gång måste jag ju förklara varför han inte riktigt beter som dem andra barnen. Han är min prins och så söt och fin, men han sticker ändå ut, subtilt, och får folk att undra, och titta lite extra noga. Det gör inget att han drar blickar till sig på grund av det, bara han är nöjd, så är jag nöjd, men ju äldre han blir så för han mig längre och längre mot den ofrånkomliga frågan;

Hur ska jag lyckas göra allt det där obekväma till en för mig passande vardag?

Julian kommer att sticka ut mer och mer ju äldre han blir, och hur ska jag hantera det? Hur ska jag hantera andras okunskap, och andra barns rädsla för det onormala? Jag har inget riktigt svar på det idag, jag kanske inte har svar om några år, jag kanske alltid kommer att undra. Jag kanske aldrig kommer att lyckas synkronisera min egna obeskrivliga lycka över att ha fått Julian, med samhällets alla förväntningar på honom. Men jag kommer absolut att försöka ,och jag ska strida med sanna Rosenknopps-manèer, och det kanske räcker en bit iallafall? Varför skulle jag inte ta striderna? Jag har ju världens vackraste lilla kille att göra det för. När vi ligger och andas ut i soffan han och jag, på hans rum efter en lång dag av många prövningar, och godnattsagan är läst och lampan släckt, då finns där inga tvivel. När hans tjocka ,varma ,lilla hand fumlar i mörkret efter en av mina hårslingor att få dra lite lätt i tills han så småningom slocknar och andas tungt i drömmarnas värld, då finns där inga tvivel.

Inga tvivel alls.