Om bloggen

Jag kommer ihåg hur det var när jag bestämde mig för att fortsätta denna blogg, och hur jag tänkte då.

Idag tänkte jag tillbaka på när jag började skriva denna blogg. Den tiden känns längre bort än vad den egentligen är..

Jag var gravid och förväntansfull, och ville skriva av mig mina fears och feelings över magen och det nya livet.

Jag döpte den till myperfectbaby och började blogga.

Jag måste erkänna att jag var livrädd...jag var livrädd för att något skulle gå fel vid födseln, jag hade väl de tankar som alla gravida kvinnor har över det man inte har någon kontroll över. ..

Dessa tankar snurrade runt runt i mitt huvud i ett skede i slutet av förlossningen, när jag faktiskt trodde att min sista stund var kommen. Mina ben skakade som två små asplöv , och min hand knöt hårt om Freds.

Barnmorskan klämde mig på magen och blodet rann och skapade en syndaflod nedför sängen...Jag kommer ihåg hennes blick och när hon vände sig om mot barnmorska nr 2 , herregud hon har ju förlorat mer än 2 liter blod redan...

Jag hade bara någon minut tidigare fått se mitt barn hållas upp framför mig , med ryggen vänd mot mig, jag hade reagerat på hans tjocka nacke och fått en konstig känsla i magen. Jag sa, det är fel, jag vill inte se... Men när dom la Julian mot mitt bröst så trollade hans lilla söta näpna ansikte bort alla misstankar på att något skulle vara annorlunda...

Han stal mitt hjärta right there and then, och jag avgav ett löfte om att älska honom för evigt, vem han än var.

Vi var två av de föräldrar som var kvar längre på bb, vi var två av dem som fick det reserverade dubbelrummet, det rummet som dem håller ledigt för dem med komplicerade förlossningar och kejsarsnitt. Vi förstod inte då ..inte först, att det var för att dom skulle kunna ha koll på oss...Vi kände oss lyxiga och njöt och skröt om att vi fick ha dubbelrummet och att Fred fick sova kvar...Vi var då en dag bort från beskedet om att Julian hade downs..

När jag kom hem med den obehagliga bubblan kvar runt mitt huvud, och frågor, tusen frågor....funderade jag på om jag verkligen skulle fortsätta blogga, det blev ju inte som vi tänkt oss... Jag skulle ju skriva; han är här nu! Allt gick bra , och han är alldeles , alldeles perfekt!....MEN...han följer inte riktigt reglerna över vad som är alldeles perfekt...han har en extra kromosom...och är ganska annorlunda.

Jag fortsatte blogga ändå för det var nu mer än någonsin som jag behövde skriva av mig, och visa för mig själv och hela världen, men framförallt för min älskade Julian ,att jag älskar honom för den han är.

Han är, och kommer alltid att vara,

My Perfect Baby.