Vi brinner för våra barn

För ett tag sedan berättade min kära mor om en mamma som levde sitt liv genom sitt handikappade barn, hon hade inget eget liv. När det handikappade barnet dog, så hade mamman ingenting kvar att leva för.

Ibland är jag rädd för att bli den mamman, en mamma som går upp så totalt i sitt barn att hon försummar sitt egna liv. Att vilja ge så mycket av sig själv till sitt barn att det tillslut inte finns något av självet kvar.

En kvinna som har ett handikappat barn måste lära sig att be om hjälp, mer än någonsin. Men

det vet vi ju alla att en kvinna har svårt för att be om hjälp, vi biter hellre ihop och låtsas.

Det tar lång tid att gå igenom alla blanketter som ska fyllas i om du behöver hjälp ifrån samhället, du har ingen aning om vad du ska leta efter, för vad har man som handikappsmamma egentligen rätt att be om här i Sverige? Vi ska så småningom be om avlastning på ett sätt eller annat, kanske en avlastningsfamilj, stödperson eller liknande, men det är en senare fråga.

Jag vill kompletera Julian där hans egna förmågor brister, göra honom förstådd genom att ge en bit av mig själv, ge honom teckenkunskaper , ge honom en röst, lära honom att gå genom ständiga övningar, integrera honom i skolan så småningom. Men hur ska jag lyckas att inte ge för mycket av mig själv? Hur ska jag lyckas att inte bränna mig?

Jag läser Abbepappan idag, ni vet pappan som skriver så vackert om sin son med hjärtfel. Han skriver att han har bränt ut sig, jag hoppas att han tar sig igenom det och låter sig andas lite.