Countrymama versus Storstadsbrutta!

Jag är en countrymama i hjärtat.

Jag föddes och växte upp på en stor herrgård, där sprang jag barfota på ängen bland koskit och tussilago. Jag plockade krusbär som jag och min syster sålde vid ett litet stånd bredvid landsvägen i sann entrepenörsanda. Jag växte upp i en liten stad där alla kände alla, och jag kunde knappt bärga mig tills jag skulle bli gammal nog att lyckas ta mig därifrån.

Jag växte upp till att bli en ung flicka med samma drömmar som många andra unga flickor; rosa storslagna drömmar om en alldeles egen takvåning i New York, glamorösa middagar och mingel bland celebriteter, långt borta ifrån den lilla staden som jag växte upp i.

Det blev ingen lägenhet i New York, utan jag tog mig till min mammas födelsestad Malmö istället, där trivdes jag bra och bodde kvar i hela fyra år. Efter att jag tröttnat på den skånska myllan så fick det duga med en ungdamslya i Saltsjö-Boo i Stockholm. Någorlunda fancy för en flicka som föddes på landet, och lite mer storstadskänsla än Malmö, men fortfarande långt ifrån min Martini, min lyxiga takvåning, och mitt hektiska liv på höga Jimmy Choo klackar.

Efter två års målande och skulpterande på konstskola, och en halvdan utbildning i webbprogrammering, och en hel del ströjobb , så hittade jag min drömutbildning där jag skulle få utlopp för min kreativa ådra och lyckas få jobba med inredning och mode. Problemet var bara det att skolan var placerad i en väldigt liten stad:Leksand. Något som fick mig att känna viss avsmak tyvärr. Vem kunde vid den tidpunkten gissa att jag under en natt av hopp och galej i denna lilla by skulle stöta på mannen i mitt liv på en sunkig liten bar. Inget martiniglas i min hand utan en stor kall öl. Ingen liten svart klänning på kroppen, utan jeans och t-shirt. Ingen rik finansman vid min sida utan en simpel lagerarbetare.

En äkta man som även lyckades med den storslagna bedriften att plantera ett nytt litet liv i min kropp, och som fick mig att återvända till landet, med all den lycka och frihet i åtanke som jag själv kände när jag växte upp. För vart skulle egentligen en liten bebis passa in i mitt liv som storstadsbrutta? Bland avgaser och asfalt finns det ingen plats för ett oskyldigt litet barn, och ärligt talat, valet var inte svårt. Inte svårt alls. För jag har på ytan alltid varit både odd molly-tunika-lantis, och kortkort gucci-skinnkjol-chick.

Men jag är en countrymama i hjärtat.