7/04/2011

Det var inte jag som drog nitlotten, det var jag som vann.


Det finns ett talesätt som säger; I att mäta sorger finns inga vinnare.

Jag har aldrig förstått det där behovet att gradera människors sorg. Det finns människor som utmärker sig själva till att vara den som sitter med den rätta måttstocken för vad som är en lagom dos sorg vid ett speciellt tillfälle. Den senaste tiden har jag mött många mammor som inte kan förstå hur folk kan bli ledsna när de fått reda på att barnet dem just har fött har en funktionsnedsättning som tex Down syndrom. Dessa barn är ju såååå goa och glada! Tänk bara positivt så blir det bra! Jo visst, det blir oftast bra, men jag tror att det finns en fara i att "tänka" bort sorg, att låtsas som att allt hela tiden är rosaskimrande. Att inte prata om sorg får den inte att försvinna. Jag tror att det är viktigt att förstå att man kan sörja och älska på samma gång. Visst är mitt egna föräldraskap väldigt tudelat i bland, men allt det positiva väger ändå alltid tyngst. Trots det är jag inte rädd för att plocka fram och berätta om sorgen som låg i den första besvikelsen. Den är en del av mig och kommer alltid att vara det, den sorgen har absolut ingenting som helst att göra med Julian som person.

follow the love trail

Jag fick en fråga en gång för länge sedan av en högst klumpig, okänslig och frågvis mamma, som förhoppningsvis inte förstod att hon trampade på några tår. Indirekt så frågade hon mig faktiskt om jag inte kände mig som en förlorare eftersom mitt barn blev förståndshandikappat. Hennes exakta ord löd så här; "Men, kändes det inte lite som att det var du som drog nitlotten, liksom? Av alla dessa barn som föddes så var det ditt som blev det utvecklingsstörda?"

Så här är det.
Julian är inte utvecklingsstörd, han bara gör saker på sitt sätt.
Han är den snällaste, finaste och mest genuinaste människa jag någonsin stött på, subjektiv mamma eller inte. Han har ett sätt som får alla omkring honom att spricka upp i ett leende. Han är alltid glad, skriker inte hysteriskt när han inte får som han vill, han är inte småsint, elak eller dum med mening. Vilket jag faktiskt tycker att andra "normalstörda" barn i hans närhet kan vara, jag ber så hemskt ödmjukast om ursäkt om någon tar åt sig. Julian är inte trög eller slö, han förstår mycket mer än mig. Han gör de mest komplicerade saker enkla att förstå. Som att han redan vet allt. Han hittar lösningar på problem på de mest påhittigaste, och kreativaste sätt. I bland får han till och med mig att tro att det är han som är smart och jag som är utvecklingsstörd.

Så för att svara på din fråga du frågvisa, okänsliga mamma; nej, det var inte jag som drog nitlotten, det var jag som vann.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar