12/16/2011

Varför kan inte jag natta mitt barn?


Jag ligger på soffan i lillens rum och gungar honom, jag sjunger och jag stryker pannan. Jag håller fast honom när han vill ner, för jag vet att om han får en chans att hoppa ner och lyckas få tag i en kvarglömd leksak, ja då är det kört. Mina armar börjar värka, J är så tung nu. Jag lägger ner honom i sängen och stryker över ryggen istället, sjunger lite. Är helt tyst. Min egna rygg börjar värka av att stå böjd över hans låga säng. Jag rätar på mig, sträcker ut ryggen. Piooong. Lillen sätter sig snabbt upp igen, innan jag ens hunnit sträcka ut ryggen helt. Han frågar maniskt efter Tisse. Säger att han ska gå ut där (gå ut till Tisse). Jag säger inget, lägger bara ner honom på kudden. Sova kudden nu, säger jag sedan. Det värker i mina ärr på ryggen när jag böjer mig ner igen, jag tyckte att doktorn skar upp alldeles för mycket hud runt födelsemärkena och nu drar det i skinnet. Det kommer att bli stora, fula ärr tänker jag. Men det spelar ingen roll. Bara jag får sova. I flera dagar har sömnen fått stå över. Det gått mer än en 45 minuter sedan vi gick in för läggning. Jag tänker på det röda vinet som står i köket och väntar på mig. Vinet som jag köpte med just denna kvällen i åtanke. Min egna kväll och min egna tystnad som jag skulle njuta av när mannen gick på julfest. Nej, det blir nog för sent för det, tänker jag och jag känner en besvikelse ila snabbt ifatt min trötthet. Lillen verkar inte alls trött. Själv så skulle jag kunna sova i hundra år. Jag tänker förmodligen samma tanke som många andra mammor har tänkt många gånger just i ett sådant här ögonblick; Varför kan jag inte natta mitt eget barn? Är det något fel? Mannen lyckas alltid. Jag försöker vara bestämd men jag är inte lika stark, jag orkar inte gunga och hålla fast honom så som mannen gör. Jag gör ett nytt försök, jag står böjd kvar och stryker länge. snälla, låt honom somna. Tillslut andas han tyngre, jag smyger på tå, försiktigt, ut, jag längtar efter soffan, jag längtar efter mig, men jag hinner knappt öppna dörren förrän det silvervita håret syns tovigt och på ända och nästan lysande i mörkret uppe vid huvudändan. -Pappa?

En klarvaken röst och högt utsträckta pyjamasklädda armar avgör det hela. Ett noll till lillen och han får följa med mig ut till soffan...

2 kommentarer:

  1. Känner igen det där precis! Filip kan heller inte somna själv. Det slutade med att vi gick och köpte en säng som är 1.20 bred. Nu kan man åtminstone ligga skönt bredvid när man ska natta, risken är ju att man somnar såklart, men vi brukar turas om varannan kväll min man och jag och så händer det att vi får väcka varandra:-) Victoria

    SvaraRadera
  2. Ja, dels tror jag det beror på trygghet, J vill känna någon hos honom, i Feb börjar Fred med nya tider och dä är jag on my own med nattning...får se hur det går! ;)

    SvaraRadera