I väntans tider och ett stort TACK till Loppi!

Jag tänkte bara kika in en snabbis och berätta att jag och Julian (och den växande magen) finns kvar här i cyberspace men vi låter kanske bloggen vila ett tag tills lillebror har kommit. Vi får se. Vi vill självklart tacka er som fortfarande hänger med och läser oss, trots så få inlägg. :) 

Förresten så är det supernära nedslag nu och nervositeten har slagit till. Vad ska vi förvänta oss? Ännu en förlossning med dödsångest och operation eller tar vi revansch och får en "vanlig" fin förlossning? Det visar sig snart. Positiv inställning och mindfullness är min paroll just nu. Som sagt så går det inte att påverka mer än så. Huvudsaken är att lillebror snart är här hos oss för vi längtar SÅ enormt efter honom!

Mitt SF mått sköt i höjden och jag blev lite skraj för att bebisen skulle vara för stor för mitt bäcken som nu har intagits av foglossning såhär i slutet (V 39). Det går varken att promenera längre eller ta sig upp ur sängen utan att gråta av smärta. Som tur var så gjorde vi en extrakoll hos barnmorskan och hon lugnade mig och visade att måttet stabiliserat sig. Bebisen hade sjunkit ner rejält så troligtvis så är det därför jag har så ont i fogarna.

Julian och jag ligger i sängen och funderar över vem som ligger i magen. Vem vet? Kanske är det en dinosaurie?

Gud, vad jag älskar min förstfödda lilla kille. Bandet har varit så jäkla starkt mellan oss nu under graviditeten. På gott och ont. Mitt tålamod har inte alltid varit det bästa och han har antennerna långt ute och har tyvärr blivit påverkad av mitt dåliga humör. Men kramarna och pussarna har också varit fler så det har vägt upp det tråkiga. 

Han har så fina konversationer med mig om hur han ska hjälpa mig att ta hand om sin lillebror och vad de två ska hitta på tillsammans. Den där omtänksamheten som bor i hans bröst är liksom inte av denna värld. Tänk om alla föräldrar fick erfara den extra empatin!

Jag måste erkänna en sak. När mitt SF-mått var stort så läste jag att det kan tyda på mycket fostervatten och det i sin tur kan tyda på kromosomavvikelser hos barnet. Då tänkte jag på att vi kan vara den där familjen som får ett barn till med Downs syndrom. Någonstans hoppades jag på det. Är det konstigt att känna så? Med allt vad det kan innebära? 

Nej, jag tror inte det är så konstigt egentligen. Vi har ju Jules och han har Downs syndrom och han är det bästa och finaste vi vet, det är ju liksom han som har satt normen i den här familjen. Kommer hans behov att hamna i skymundan nu när det kommer någon annan med andra förutsättningar och behov, någon som man inte behöver vänta in på samma sätt? 

Kommer jag och Julians pappa att maniskt träna huvudlyft och vändningar, ögonkontakt och ljudbetoningar med denna nya lilla bebis, men efter ett tag märka att det inte alls behövs på samma sätt? Kommer jag att sörja den där skillnaden i utvecklingen mellan mina barn då? Kanske. Och ja, jag är lite rädd för alla nya känslor som kommer att dyka upp i och med vårt nya liv som fyra. Men samtidigt så längtar jag och vet att det positiva kommer att överväga! 



Förresten. Jag vill passa på att tacka grymma, grymma Loppi för vinsten av en Stokke bärsele! Så jäkla kul att få vinna en sådan fin sele att få bära vårt guld i. Nu längtar jag ännu mer tills han är här. 

TUSEN TACK! 

Snart. Snart får jag bära en till liten bebis vid mitt bröst. Det var alldeles för länge sedan sist.

Frånvaro

Jag har massor att göra just nu. Hela denna veckan är fullbokad precis som förra. Det är skittråkigt att skriva sådana här inlägg, men då vet ni i alla fall vad min bloggfrånvaro beror på. Jag återkommer såklart när allt har lugnat ner sig en smula och jag hittat tillbaka till lite energi igen. 

Mitt i min bloggfrånvaro så skulle jag ju dra en lycklig vinnare av boken Alltid för er. Så NU har jag lottat och dragit ikväll och jag säger stort grattis till anakokol@hotmail.com som vinner ett eget ex av boken. Tack alla ni andra också som var med och tävlade!

Det händer inte så mycket annat just nu, samtidigt som det händer massor i min kropp. Jag är ovanligt trött men harvar på med mina järntabletter trots att jag blir stenhård i magen av dem. Jag orkar inte alls lika mycket längre och sitter gärna i soffan på kvällen och äter snask, jag kan liksom inte låta bli. Samtidigt så är det är det enda som ger mig energi för stunden. Förra graviditeten så gick jag upp nästan 30 kilo. Denna gång har jag inte vägt mig men jag kan tänka att jag är uppe i ganska många kilo extra nu. Jag litar på att jag kommer att kunna amma och på de (obekräftade?) rönen som säger att då går man minsann ner massor av kilon. Sedan så ska det bli väldigt skönt att sätta igång med träningen igen också såklart.

Imorgon ska vi till Hab i Falun och ta stick i fingret på J, det är den årliga kollen av sköldkörteln. Förra gången fick vi återkomma och ta om provet då det låg lite på gränsen. Men andra gången så var det bra så vi håller tummarna för att det är det imorgon också.  

Nu ska jag maila vinnaren sedan blir det bingen! God natt och sov gott! 

Femårstrots

Vi har en väldigt trotsig liten kille här hemma just nu. Trots är ju något positivt egentligen i och med att det betyder att barnets utveckling går framåt. Men det kan också bli väldigt negativt då det påverkar hela familjen och stressfaktorn i hemmet. Det är svårt att bita ihop och hitta tålamodet när man är trött och slutkörd. För det brukar man vara så här års. Eller i alla fall jag. Julian är extra känslig för sinnesstämningar och han märker direkt om jag är stressad eller trött och då är det ju ännu roligare att testa hur långt mamma håller. 

Vi har väldigt mycket inbokat i januari och februari och om de ska gå smidigt så ska gärna allt det basala klaffa, som påklädning, toaträning, måltiderna, sömnen. Annars blir det kaos. Inget av det jag nyss nämnde funkar vidare bra just nu. Vi kämpar med nästan allt. 

Alla barn kommer in i en trotsålder, men för barn med funktionshinder och kommunikationssvårigheter, så blir trotsandet väldigt uttalat då barnet såklart har en egen vilja om att kunna själv och inte behöva hjälp. Om du inte kan knäppa din jacka själv så slänger du dig på golvet istället, för du blir så frustrerad av att inte kunna. Som förälder så måste du vara supersnabb med de rätta verktygen i det ögonblicket (helst innan) annars kan beteendet från att slänga sig på golvet övergå i okontrollerad bärsärkagång där både krukor och andra lösa föremål ryker all världens väg. Så yttrar sig trotset hemma hos oss. Bland annat.

Jag minns förra trotsperioden och försökte verkligen stålsätta mig denna gång då fröken på förskolan berättade att femårstrotset kallas för "lilla tonåringsperioden". Men det går liksom aldrig att vara förberedd för man vet inte vilka områden som kommer att bli påverkade. Var det kommer att brista. Så man får planera och ligga steget före så gott det går. Bita ihop och andas. 

Så nu ska det göras scheman här hemma igen. Ett för morgonen. Ett för kvällen. Bättra på veckoschemat med bättre bilder. Struktur och rutin. Två av de tråkigaste ord jag vet, men detta är nödvändigt för att få en harmonisk och glad liten kille. 

Vi har lite tips på mötesplatsen om hur man kan göra för att inte tappa tålamodet när barnet trotsar: http://www.myperfectbaby.se/2014/01/att-hantera-trotsiga-och-svarstyrda-barn/

Idag var jag hos barnmorskan och fick lyssna på det lilla hjärtat, ta ett stick i fingret och se en film om amning.  Nu har vi även bokat in alla besöken hos barnmorskan fram till förlossning. 

I mål!

Och där gick lillen i mål för natten! Världens längsta nattning och världens mest pratsammaste lilla kille. Vilken fantasi han har min älskade son, knappt så man hänger med i svängarna. Det tråkigaste är att orden bajs och rumpa fortfarande är lika roliga att säga och förföljer oss i varje mening.  

Jag tänkte bara att jag skulle uppdatera er om vad det var för möte hos läkaren idag och ja, det var ett samtal precis som jag misstänkte. Läkaren höll med mig om att jag verkade ha förloppet klart för mig och att det säkerligen skulle gå bättre denna gång. Hon höll med mig i min plan om att åka in tidigt och att ta EDA så jag orkar kommunicera. Hon betonade att vi verkligen skulle åka in i tid denna gång eftersom min första förlossning var så snabb. Andra förlossningen brukar gå ännu snabbare nämligen. 

Jag höll ju ut länge hemma första gången eftersom andningen hjälpte mig så pass bra att jag inte trodde att jag hade kommit så långt i värkarbetet och jag ville inte åka in i onödan och bli hemskickad. Det var därför det blev så stressigt när vi väl kom in. 

Det var väldigt bra att få prata igenom allt en gång. Jag hoppas verkligen att jag får min revansch den här gången. Att det inte blir några komplikationer utan "bara" en "vanlig" förlossning som fortlöper som den ska. Eftersom allt runtomkring min första förlossning nu har noterats i min journal så sa läkaren att jag inte kommer att få någon "nervös" barnmorska, utan personalen kommer verkligen att se till att jag är trygg.

Så. Låt april komma, jag är redo! 

Eller....:) 

Förresten behöver jag säga att alla här hemma uppskattar all snö och kyla som har kommit? :)

Aurorasamtal?

På måndag så har jag ett läkarbesök. Jag fick en kallelse till specialistmödravården men jag vet inte riktigt varför? Självklart så tackar jag och tar emot alla extra undersökningar jag får, för det känns ju tryggt. Men jag vet inte riktigt vad besöket går ut på. Jag kommer inte ihåg att jag hade ett läkarbesök vid denna tid vid förra graviditeten? 

Jag funderar på om det kan vara ett Aurorasamtal som jag har efterfrågat på grund av komplikationerna vid min första förlossning. Jag går inte dit för att få ett beviljat kejsarsnitt, utan för att få prata lite om min första förlossning och den dödsångest som jag hade då. Jag funderade länge på huruvida jag skulle lyckas möta denna andra gång på ett bra sätt och visst kejsarsnitt fanns någonstans i bakhuvudet. Men jag är envis och känner att jag vill ha revansch. Jag känner mig även mer tryggare i mig själv denna gång. Det går inte att garantera att min moderkaka inte kommer att sitta fast som förra gången. Men nu vet jag i alla fall vad som gäller och att det inte är farligt om jag förlorar mycket blod och det blir aktuellt med operation. Så jag kommer att föda vaginalt men jag kommer nog att välja epidural för att inte bli så kraftlös i slutet. Inget jäkla stå ut med endast andning och lustgas på 25 procent denna gång. 

Men om det gäller det där samtalet så borde det väl stå Aurorasamtal och inte läkarundersökning? Någon som vet? Nåväl. Vi får se på måndag. 

P.S I dag kom snön och kylan så vi fick åka pulka. Äntligen! D.S

Pojke eller flicka?

Halvvägs

Bf 140427

-Ser allt bra ut? frågar jag och håller andan. 

Min stickiga tröja är uppkavlad och de svarta strumpbyxorna nedrullade över höfterna. Tiden står stilla. Maskinen letar sig fram över den blottade magen. Jag har väntat så länge på att få veta och så har fosterrörelserna har varit så oroväckande få den sista tiden. 

Barnmorskan är alldeles tyst. Hon hummar lite då och då. - Det är mycket att gå igenom, förklarar hon sedan och jag tittar upp på skärmen framför mig. Bilden visar en hopkrupen liten bebis med en söt uppnäsa i profil. 

Ett barn som växer inne i mig. Så overkligt. Fast ändå inte. 

Tänk att allt redan finns på plats. Barnet ska bara växa till sig nu och bli stor och stark. Vi har bara kommit halvvägs på denna resa än så länge. 

Du får inte komma nu, lova det, lilla fina bebis. Inte nu. Mamma längtar efter dig. Men du måste växa färdigt först.

Barnmorskan fokuserar på huvudet och jag tycker att det ser alldeles perfekt ut. Barnmorskan nickar och håller med. Det är en fin och pigg liten bebis konstaterar hon när bebisen plötsligt slår runt och gör en kullerbytta. Små fina fötter. Händer som slår ut i fostervattnet och skapar små virvlar. Åh. Där. Jag kan se det lilla hjärtat slå. Tiden stannar igen. Vilken känsla. I samma veva frågar jag barnmorskan varför fosterrörelserna har uteblivit så länge, hon säger att min moderkaka ligger i framvägg. Det är helt naturligt att inte känna något då. 

Jag har legat på en liknande brits som den här förut, sett mitt barn på en liknande skärm som nu, fast för fem år sedan. Då såg allt också bra ut och det var precis samma magiska känsla. Då för fem år sedan blev det ändå inte riktigt som vi hade föreställt oss när vårt barn väl hade kommit. Men det vi inte visste då, var att det så småningom blev bättre, än vad vi någonsin hade kunnat föreställa oss. Jag önskar bara att någon hade kunnat berätta det för oss. Då. 

Jag är helt säker på att det kommer att bli väldigt bra den här gången med, oavsett vad som händer. Vi tar ingenting för givet och det är det som gör att man blir så förbannat lycklig. Oron behöver inte finnas i mitt bröst just nu. Vår bebis har ingen större skada. Vi kan andas och vara lugna i det. Det känns så otroligt jäkla bra. 

Ändå. 

På något oförklarligt sätt som jag inte kan sätta fingret på.

Så kan jag inte låta bli att känna en saknad.

En tomhet i mitt egos bröst. 

Ett barn utan speciella behov? 
Ett barn utan extra mycket kärlek?
Ett barn utan väskan fylld med starka regnbågskänslor för att leverera till mig? 
Hur ska ett barn utan allt detta kunna mäta sig med det perfekta barn som redan bor i vår familj? 

Kan du förstå den känslan? 

Hej och hå!

Jag har inte riktig haft tid att sitta ner och besvara de inlägg, kommentarer och mail som har kommit in efter att Julian och jag uttalade oss öppet om KUB-testerna i allehanda tidningar. Jag har så otroligt mycket att säga angående detta och jag känner att det inte är något inlägg som jag vill hasta ihop. Men det kommer. 

Helgen som gick var relativt lugn och bestod bland annat av härliga skogspromenader och medtagen picknickkorg, vilket vi alla älskar i denna familj, svansbarn som människobarn. Jag förkovrade mig även i en del hemmafix och hann med ännu ett besök på IKEA.

Det finns en hel del kvar att fixa i Julians nya rum innan det är komplett. Den 7 December fyller Julian hela fem år så då blir det kalas! och då vill jag ha hans rum klart. Alla som alltid säger att tiden går så fort efter att man har fått barn har rätt. Tänk att det snart har gått fem år sedan den lilla pösmunken låg på mitt bröst för första gången. Denna blogg har därmed då funnits i snart sex år. Samma bloggnamn men på en annan plattform under graviditeten med Julian. Den allra första tappningen av myperfectbaby är bortplockad men texterna sparade. 

Denna vecka består av en del möten, intervjuer och jobb och så höjdpunkten i slutet av veckan: ultraljudet. Jag är lite nervös och håller tummarna för att det fortfarande slår ett litet hjärta där inne. Jag kände vad jag trodde var bebisrörelser redan i vecka 14 men den senaste tiden har jag inte känt någonting så jag ser fram emot att få se att allt är okej på torsdag morgon. 

Jag minns Julians allra första kommentar när jag berättade att han skulle bli storebror och jag kan inte låta bli att skratta varje gång jag tänker på den. Vi stod i köket och jag var i vecka 12 och funderade över om det var för tidigt att berätta, men bestämde mig ändå för att han skulle få veta. Jag strök handen över min mage och sa till Julian att mamma har en liten bebis i sin mage. Julian tittar på mig med ögon stora som tefat och lyfter direkt på min tröja och utbrister -Öppna och se! 

Lilla älskling, det är inte lätt att vänta. :) 

Nej, vad säger ni?

Vi kör väl den obligatoriska magbilden ändå? 

Här kommer en magselfie tagen genom den oförskämt smutsiga spegeln. 

Knyttet vecka 18+3 

Så. Vad säger ni gott folk? Flickmage eller pojkmage? 

Nästa vecka vet vi. :) 

Ett barn till med Downs syndrom är varmt välkommet

Vår lilla solstråle. 

Veckorna går väldigt snabbt denna andra graviditet. Det är redan vecka 17 +4. Jag har fullt upp hemma, blir trött redan 18.00 på kvällen, men sover oroligt på natten av olika skäl. Jag längtar efter rutinultraljudet om två veckor för att få bf och för att kunna få se att allt är okej. Självklart så har jag inte gjort ett KUB-test och då får man inte heller se sin lilla goding förrän på rutinultraljudet i V 18-19. Uppmaningen från sjukvården känns som ren och skär utpressning; Gör ditt KUB-test så får du ett tidigt ultraljud på köpet. Vilket man ju gärna vill ha sådär i början när allt är väldigt abstrakt. Många gravida tar KUB-testet för att få det där tidiga ultraljudet, de vill se och veta att det verkligen ligger en bebis där inne och på köpet så kanske de får en förhöjd sannolikhet för kromosomavvikelse slängd i knäet. Ett resultat som de förmodligen inte ens har tänkt igenom ordentligt. Utan kunskap och information så kan det nog vara rätt skrämmande för dessa stackars mammor och pappor. 

Idag har jag gjort en intervju till följd av att Socialstyrelsen nästa vecka släpper sin årliga rapport om utvecklingen av KUB-tester. Den brukar visa att fler och fler landsting erbjuder KUB-tester till blivande mammor. Aborterna ökar till följd av detta men antalet barn som föds med Downs syndrom är detsamma. Att aborterna ökar är förmodligen ett resultat av att de spontanaborter som annars skulle ske inte hinner bli av innan mamman får göra sitt val att ta bort. Ett val som hon sedan ska behöva ha på sitt samvete resten av livet. Onödigt och väldigt sorgligt. 

Jag måste erkänna att jag har lekt med tanken om att få ännu ett barn med Downs syndrom, trots att risken eller kanske chansen, är väldigt låg för att få ett andra barn med specialbegåvning. Jag skulle inte ha något emot det. Jag menar vilka föräldrar skulle vara bättre lämpade än vi? Ett tag önskade jag faktiskt innerligt att få vara den där procenten där det faktiskt händer. Jag menar hur förbereder man sig för och hur tar man hand om ett "normalstört" barn? Där är vi nybörjare. ;) 

Status:Ny bebis bakas

Nu kan vi stolt berätta att Julian äntligen ska få bli storebror! Jag vet, det är jättestort! Vi är jätteglada, nervösa och förväntansfulla. Allt på en gång. Ja, många av er som läser min blogg vet säkert av egen erfarenhet hur det där med hormonpåslag funkar och när känslorna är all "over the place", hela tiden. 

Men som sagt, vi längtar så vi spricker efter denna nya lilla valp som beräknas titta ut i April. 

Jag har mått väldigt dåligt de senaste månaderna och har nästan varit sängliggande på grund av allt illamående, men nu börjar det ge med sig och jag kan börja göra saker igen. Bara att få ta en dusch eller gå och handla känns som lyx efter denna pärs. 

Så detta är mitt lilla livstecken, mer från oss snart igen! Hoppas att ni mår bra!