En hyllning till pappan!

Alldeles nyss kom pappan förbi här bredvid mig där jag sitter vid köksbordet och skriver.

Pappan är inte en man av stora uttryck, så oftast så passerar han obemärkt när jag skriver.

Men denna gång noterade jag, att han var på uppdrag, fullt utrustad med en klängig och klättrande baby J, och en nappflaska med välling.

- Jag går och matar, hörde jag honom säga med hes , lite ansträngd , röst.

Precis när han sa det, kom jag på att det egentligen var min tur att mata och natta ikväll.

Oj, är klockan redan så mycket, svarade jag, med blicken fortfarande vilande på tangentbordet.

-Mår du bättre? frågade jag sedan när Pappan redan var på väg ut ur köket, jag kände mig dum som försökte komma undan genom att låtsas att jag glömt.

- Ja, jag har tagit en Ipren, svarade han trött.

Pappan har fått samma förkylning som både jag och baby J snart har ridit ut helt.

Jag kommer ihåg hur jag kände det för några dagar sedan, usch, jag orkade knappt blinka. Därför tittar jag nu på pappan som är på väg ut ur köket, med beundran i min blick,

och jag tänker på hur stolt jag är över honom.

Att han trots nedsatt allmäntillstånd tar mitt mat-och-läggnings uppdrag utan att ens gnälla.

Pappan som trots att han är trött ikväll, ändå tar mitt pass, och låter mig sitta här och skriva,

för att han vet att jag vill det.