Vattendjur?

 

Ja, vi har varit ganska fega när det kommer till att ta oss iväg till vissa anläggningar och prova på olika nya fritidsaktiviteter. Det har tagit onormalt lång tid för oss. Kanske för att vårt barn kräver mer av oss, kanske för att det ligger så himla mycket extra planering bakom dessa extra aktiviteter att vi hellre har stått över. Alla dessa steg som ska tas innan en för andra till synes helt vanlig aktivitet kan utföras.

 

Vår son är inte torr än; plastbadbyxor till blöja för en snart 4-åring? Var köper man det? Bara en sådan sak? I dag chansade vi och vi slapp den dödliga pinsamheten som skulle uppstått om vår unge hade skitit i bassängen som då hade blivit tvungen att tömmas och fyllas med nytt vatten igen. Jag tror inte att han skulle göra det men den stress bara tanken i sig bringar får mig att tänka att det är lika bra att vara extra utrustad med plast på rumpan nästa gång trots allt.

 

Kanske svårt för andra att förstå för andra, men det här är vår verklighet.

Jag vet att allt det här gagnar honom så jag fixar och trixar, donar och visar. Tragglar och har tålamod. Påklädning och avklädning är ingen barnlek med vår kung av drama och inget att rekommendera den svage eller stressade att sysselsätta sig med.

 

Men vi tänker så här; Om man inte övar så lär man sig aldrig.

 

Kanske även vår lilla prins kan lära sig att simma någon gång? Det är ju vår förhoppning så klart. Den känns inte är självklar, men heller inte helt omöjlig. Kanske till och med prinsen kan byta om innan bad utan ett mindre kaos, så småningom? Eller det kanske är att ta i för mycket? Att låsa in sig på toaletten, skrika högt baaadaaaa och banka högt på dörren och totalvägra att duscha kanske inte alltid behöver ingå varje gång i denna annars så mysiga familjeaktivitet?

 

Visst, det är ganska harmlöst att kalla några äldre tanter i omklädningsrummet för mormor och vinka glatt med ett; -Hej! Hej! Mormor bada idag? men det är inte alla damer i den späda ålder av 45 som uppskattar att bli kallade för just mormor. Då får mamman le lite och ursäkta prinsen samtidigt som hon föser ut honom skrikandes; -Moooommmmmoooo!mot duscharna. Pust! 

 

Men, i alla fall. 
 

Vi sitter ju här nu allihopa hemma i soffan ändå. Röda om kinderna. Trötta men helskinnade och med vad som kan tänkas vara lite bättre självförtroende? Julian fick balansera på "krokodilen" som flöt så fint med prinsens båda ben på var sida. Han fick bära badbyxor med Blixten Mcqueen på. Han fick åka kana vilket han älskar att göra. Han hade även hårda simdynor, som skaver litegrann på ryggen, utan att protestera (mutade med ett extra kana-åk) Han fick till och med två kallsupar utan att bry sig speciellt mycket. Bara en sådan sak.

 

Nu kommer vi att gå fler gånger, och fler, och fler. Tillslut så kommer vi att stå där vid bassängkanten och vinka till vår prins som äntligen kan bemästra den svåra tekniken och simma alldeles, alldeles själv.  

 

 

 

Kung Bore lämnar ingen oberörd

Med frost i sitt skägg och den råa vinden som kappa så uppenbarar sig Kung Vinter i sin släde. Han kör genom vårt lugna, tysta villaområde och lämnar en förlamande vit slöja av vila efter sig. Vi sitter alla inne och äter lussebullar med tända ljus. När vi tillslut vågar oss ut för att göra något fundamentalt som att slänga soporna, så klagar vi på kylan som biter oss i kinderna och så skyndar vi snabbt in igen.

Jag tycker om vintern innan jag har blivit trött på den. Jag vill åka skidor, skridskor, bygga snögubbar och lyktor, allt helst på en gång. Att det sedan istället inte blir något alls spelar mindre roll. Det är känslan av att vilja göra något nytt som väcker mig. Som när man var liten och den där första snön kom som en påminnelse om att julafton var nära, och det där pirriga i magen man kände när man längtade. Nu kan jag se det i min sons ögon. Han pratar om tomten och paket och jag frågar; Vad säger man till tomten när man fått ett paket? - Tack för maten, säger han då och bockar djupt. Han är alltid som sötast när han blandar ihop uttryck som bara han gör. Som när jag får en hostattack vid hans sida och han sympatiskt lägger armen om mig och säger - Prosit mamma..

På Fredag fyller min älskling hela fyra år och på Lördag ska han ha sitt allra första barnkalas och mina ögon tåras mot min vilja när jag tänker på det. På ett sätt så kämpar min älskling med så mycket runtomkring honom som kommer helt gratis till andra. Just därför älskar jag att få sådana här chanser att hylla honom lite extra för den han är och det han gör och få ge honom allt det där som de flesta andra får och lite till.

Det är svårt att förklara. Men jag tror ni förstår .



Då var trotsen (läs monstret) här på riktigt..



Så fick man då smaka på den välkända trotsen. Visst, jag har ju hört talats om den. Fruktat den. Men aldrig riktigt trott på att MIN ängel skulle kunna genomföra dessa handlingar av illvilja mot sin egen kära mamma.

Han vill INGENTING! Han vill inte klä på sig, inte tvätta sig, inte duscha, inte äta, inte sova. NEJ! Varje moment är ett långt övertalningsprojekt och jag har snart slut på ideer. Och så kastas det grejer helt utan eftertanke och som grädde på moset så vägras det helt sonika att sovas om nätterna. Suck. Det här med att man kan läsa sig till alla de värdefulla tipsen på "vanliga" föräldrasidor på nätet, det kan man ju glömma, för mitt barn funkar inte som barn på "vanliga" föräldrasidor. Hur ska man kunna förklara för ett barn som inte FÖRSTÅR rent intellektuellt? Så därför har jag denna dag sökt all info inom ämnet "Trots hos svårstyrda barn" (funktionsnedsatta) och samlat det som jag fann värdefullt på mötesplatsen så att alla ni andra mammor som river ert hår kan hitta hjälpen lite snabbare. Bra va?

Wow! Vad det finns hjälp att få när man söker! Kurser, böcker, tips. Så in och LÄS! eller ännu hellre starta en tråd om ämnet i vårt forum och tipsa varandra!

Hårhög som hårhög?

Jag hittade en tidslucka mellan kvällsmaten och tandborstningen och roade mig med att försöka klippa lillens hår. Hans frisyr förövrigt har börjat ta form som någon sorts hockefrilla med extra längder vid öronen och denna mardröm till ickefrisyr får inte existera längre om jag har något att säga till om.

Så jag körde kuppen. Snabbt, snabbt och tyst som en mus klippte jag det långa när han tittade framåt och så bort med saxen igen vid huvudvändningar.

På detta sätt så hann jag ta några rejäla smygtag med saxen innan jag råkade komma åt nacken med en bit av saxen och han vände sig om och förstod direkt vad som pågick bakom hans rygg. Hue. Kallt. *Gråååt*. 

Oh, well.

Jag hade ju trots allt fått till en gedigen liten hårhög som jag hade lagt som ett nystan på bordet.

Lillen tittade i detta ögonblick förskräckt ner på högen ramför honom, sedan spricker hans ansiktsuttryck upp och formar ett ltet leende.

- Åh, Liten Tisse, säger han sedan.



Liten Hårhög



Stor Tisse

Ja, vad säger man? Hårhög som hårhög?

En garanterad framtid för våra barn?

 

Ni kanske undrar hur det ser ut för oss föräldrar som har barn med speciella behov i förskola och skolvärld?

Jo, det är här den första stora skillnaden mellan oss och alla andra börjar visa sig på riktigt. En annan sorts oro manifisterar sig och den oron kan vara lite skrämmande. Ofta så är det även vid den här tidpunkten en förälders första strider börjar ta vid.

När barnet var bebis så handlade det mest om att allting tog längre tid för barnet eller gjordes på ett annat sätt, vissa steg kanske inte hände överhuvudtaget trots en lång väntan. Oron över om barnet skulle få fortsätta att vara friskt och få utvecklas någorlunda är det centrala i den allra första tiden med ett barn med speciella behov.

När du som förälder har överkommit den första oron och barnet är stabilt nog för att få fortsätta sin resa in i denna värld så tar då den nya oron över. Hur ska mitt barn klara sig i en värld ibland barn som uttrycker sig på ett helt annat sätt än mitt barn?

Det ser väldigt olika ut i olika kommuner. Du är inte garanterad trygghet! även om man önskade det så tänker jag inte försköna någonting och låtsas som att så är fallet, för det är det inte. Det borde inte se olika ut, men det gör det tyvärr. Det finns ingen orubblig utarbetad plan som gäller i hela landet.

Vid denna period så börjar föräldrarna vilja gå tillbaka till ett någorlunda "vanligt" liv igen, att barnet har ett speciellt behov är på många sätt accepterat och på olika sätt och viss hanterat av familjen. Trots en önskan från föräldrarna om att få återgå till livet så fattas ofta det stöd som föräldrarna behöver för att kunna fokusera på sig själva igen. För många så kräver den nya perioden i barnets liv alldeles för mycket tid och mycket energi behöver läggas på allt/alla runtomkring barnet. Resurser, sjukhusbesök, rehabilitering, blanketter, sökande av information etc.

Det är här anhörigstöd spelar stor roll, eftersom det nu är på gång med detta stöd i hela landet så hoppas vi att även vår grupp kommer att få räknas in i detta stöd. Det som saknas för föräldrar är en tidsplan, och information om vad man kan begära av förskola/skola.Men även av Habilitering och de olika hjälpmedel som finns. Tex; Här är det dags att söka vårdbidrag, här är det dags att söka avlastning, ledsagare etc. Alltför ofta så är det upp till föräldrarna själva att ta reda på allt detta och det tar för mycket tid.

Hur skulle det då kunna se ut vid start? (En liten önskemanual)


Drömstart på förskola för barn med Down syndrom. (I en bättre värld.)


Den allra första dagen (för vissa kan det se ut såhär men inte för alla)

Innan start så har föräldern ett nära samarbete med Hab och personal på förskola om vad som förväntas av starten.

Själva mötet;
Den oroliga föräldern och dennes lilla barn hinner knappt komma innanför tröskeln förrän den erfarna heltidsresursen (med utbildning inom Karlstadmodellen) kommer springande och möter upp, och utbrister glatt; -Åh, ett barn med Down syndrom! Vad härligt! Jag vet och jag kan allt om dessa barn, och jag har all utbildning som jag vet att just ditt barn kommer att ha nytta av och ditt barn kommer att utvecklas på bästa sätt här. Du behöver inte oroa dig. Fokusera på ditt du, så tar jag hand om ditt barn.


Drömstart på skola för barn med Down syndrom. (I en bättre värld)


Den allra första dagen (för vissa kan det se ut såhär men inte för alla)



Innan start så har föräldern ett nära samarbete med Hab och personal på skola om vad som förväntas av starten.

Själva mötet,
Den nervösa föräldern och dennes lilla barn hinner knappt hänga av sig kläderna förrän samma heltidsresurs glatt kommer och möter. - Åh, vad kul och vilken ära att just jag fick följa med ditt barn upp till skolan. Med min vidareutbildning med fokusering på äldre barn med Down syndrom som jag nu har fått av kommunen så känner jag mig väldigt redo för att få möta just ditt barns nya behov!

När Virvelvinden rullar in..

Julian har en kompis som bor nära. Vi kallar henne för Virvelvinden. Vi kan låta henne få representera många av de andra barnen i Julians ålder. Hon är snabb, har en vilja av stål och en aldrig sinande energi som räcker flera varv runt kvarteret och om igen, till skillnad från vår försiktiga lilla filbunke (förutom vissa ryck)... (oftast när mamman är trött).

Självklart så tycker jag det är helt fantastiskt och otroligt underbart att virvelvinden är här och leker med filbunken, även om det tar mycket tid och energi från mig att guida TVÅ personer i lek och samspel. Julian har en tendens att bli frustrerad om det går för fort och det har hänt att han drar i håret osv. Av denna och av andra anledningar så måste jag ha koll precis hela tiden. I vanliga fall kanske man kan släppa blicken lite med fyraåringar men jag vill inte att det ska bli "fel" och jag hänger i kulisserna nästan hela tiden eller är i tight samspel med barnen.





Julians kompis Virvelvinden med sin bestämdaste röst - Vi måste ta en liten paus Julian och läsa saga, så vi orkar hoppa mer i sängen sen..

Just nu så njuter jag av att de fortfarande är på samma nivå, någorlunda iallafall, men jag märker tydligare och tydligare att virvelvinden håller på att växa ifrån minJulian på många olika sätt..Det är lite sorgligt.    Virvelvinden pratar snabbt och lägger pussel som ingenting och läser bok och jag sitter bredvid och hjälper Julian så gott jag kan för att han ska få fram det han vill förmedla.  Virvelvinden vänder sig i och med detta mer till mig i leken och jag får medla.   Julian är mycket MIN med sina saker just nu, och det är svårt att få honom att låta andra få låna, den nivån har virvelvinden vuxit ifrån för länge sedan och det blir lite krock där trots att de är av samma årgång. MEN denna goa kompis till J har en egenskap som gör att hon inte tröttnar i sällskapet med honom och det är att hon är beroende av att få vara hjälpsam!   Hon vill så gärna hjälpa, hon vill mata Julian, ge honom dricka, hjälpa på med skorna osv, osv. Än så länge så dömmer hon inte honom efter vad han inte kan, utan ser det bara som hennes självklara uppgift att få hjälpa. Visst hon frågar varför han inte kan vissa saker som hon tar för givet, men hon nöjer sig med svaret att det bara är så och är överlycklig över att hon får rycka in. I dag var hon här och matade och tittade på barnprogram.

När kärleksparet inte alls fick hoppa i sängen mera så sprang de iväg och satte sig i fåtöljen och kollade på Byggare Bob. Den förälskade vinden försökte stjäla kyssar från en svårflörtad Julian som blir sur när han missar minsta lilla bit av sitt favoritprogram. Men lite smickrande var det allt med alla pussar och kramar...sådär i smyg...

Efter barnprogrammet så stämde virvelvinden impulsivt upp till sång med den blå gitarren utan hela strängar, men trots det så blev en hel repetoar med låtar som; Jag älskar Julian, Julian älskar sin hund och Jättebra. Det blev mycket improvisation; text och melodi satt inte alltid där den skulle, men hon sjöng från hjärtat och oj vad vi dansade! 

När vi hade tagit om alla låtarna en sisådär 30 gånger på vindens begäran och vi inte orkade dansa mera så var artisten tråkigt nog tvungen att gå hem.

När dörren hade stängts och vinden virvlat ut efter flera snabba, blöta kindpussar och löfte om lek en annan dag, så kunde jag urskilja glans i Julians ögon och en putande underläpp. Lite vemod i mitt bröst då jag tänkte på framtiden och att det kanske kommer en tid längre fram när det inte alls är tufft bland kompisarna att leka hjälpredor. Längre. När skillnaden mellan J och andra betyder mer. När låtar inte längre skrivs till honom. När virvelvinden kanske inte alls är lika ivrig över att få komma tillbaka och leka en annan dag.  

Jag kommer inte alltid heller att kunna stå där i kulisserna och ibland kommer det att bli fel, och vetskapen om att min lilla kille kommer att bli sårad av andra som inte förstår honom och att han inte kommer att hinna få en chans att försvara sig gör så jädrans ont i mitt hjärta.

Men jag vet att det stora vemodet bara är mitt. Just nu iallafall. Att det onda i hjärtat bara tillhör mig . Än så länge. Men jag önskar att jag för alltid kunde bära all smärta han någonsin kommer att känna och jag ska göra allt som står i min makt för att han ska få vara den han är och bara vara lycklig även längre fram i tiden då han är äldre och förstår mer och i de tillfällen då vindarna har vänt min älskade ryggen till. 

The king of the world!

Mitt hjärta slår lite utanför min kropp vid häng med lillen nuförtiden.

Nu är det ingen försiktig liten pojke som jag har i min ägo längre. Nej, nej. Inga små steg här inte. 

Stå länge på samma plats och fundera? glöm det mamma! 

Den försiktiga bebisen har blivit en supermodig pojke och åker allting, försöker klättra överallt, vill hoppa och hänga i allt han kan komma över. Svingar sig från det ena till det andra med sina små armar som han tycker ska hålla för allt. Snabb är han också, inga spärrar där inte och efter springer jag och hindrar där det hindras kan medan han skrattar högt och tror att han är odödlig.

Och så plötsligt ska han bada - Julan me..

Han som alltid har varit rädd för vatten, förra sommaren till exempel så stod han och huttrade vid vattenbrynet, höll mig hårt i handen, gick bara längre ut om jag bar honom och hoppade missnöjd upp i min famn så fort vattnet nådde våra midjor. 

Denna sommaren vill han inte hålla handen, nej, han ska hoppa i direkt från bryggan...på den djupa sidan!

Här hade jag övertalat honom att gå i ifrån kanten istället för att hoppa. Det var superkallt i vattnet, men han brydde sig inte, huuue sa han bara, knep ihop läpparna och gick längre ut, medan jag stannade kvar till ankelhöjd. Jag badar inte om det inte är varmt i vattnet. Men jag har en känsla av att jag får försöka komma över det, då jag tydligen har en vilding som kommer vilja bada och simma långt ut.

Logopedi och Vardagskomedi

Ett besök hos logopeden stod på schemat i dag.

Vi var hos logopeden i dag och jag fick lite dåligt samvete som vanligt. Jag kan ju faktiskt träna mer med Julian i vardagen ibland. Men nu när vi idag var på plats och jag inte kom undan så försökte jag utnyttja besöket till fullo och vi fick iallafall Julian att gå med på det mesta. Jag kan väl tycka att just logopeden har varit något som vi har behövt minst av (och varit minst hos) då vi tränar Karlstadsmodellen med ljudande etc. Det vi gör i munmotorik annars hemma är stimulans av eltandborste runt munnen, och det har räckt hittills. Men idag fick vi lite mer övningar att göra såklart...(det här kan ni göra över sommaren)...;)

Som ni vet så pratar Julian nu. Det är väldigt kul, för han har väldigt mycket kul att säga. Bara idag erbjöds jag två tillfällen med gratis vardagskomedi på högsta nivå av min älskade lilla son.

Scenario ett.

Julian betraktar en tjej som står och väntar utanför affären. Ingen förutom Julian kan sitta och stirra ut en människa långt över vad man normalt gör. Han tar in varenda detalj och det blir lite sådär pinsamt efter ett tag. Jag brukar få be honom att titta någon annanstans, så inte "betraktelseoffret" ska dö skäms-döden. ..Nåväl, efter ett tag så dök tjejens sällskap upp. Julian reser sig från bänken och skriker - Hej, kompis!!

Scenario två.

Efter besöket hos logopeden så går vi till MAX för att äta hamburgare, eller bacon, som Julian kallar det. Vi har beställt vår mat och slår oss ner. Vi väntar på våra burgare. En man går förbi med sin mat, då lyfter sig Julian upp ur stolen, och tittar på mannens burgare, han undrar sedan högt om mannen kanske var servitör och frågade; -Julians bacon?

Mannen går vidare.

Julian sätter sig ner med en suck och en duns. Han ser riktigt besviken ut och sedan drar han tag i mitt linne och pekar med en cirkelrörelse ut över MAX stolhav: - Mamma titta. Alla bacon.

Julian & hans böna

Puppy love? ♡

 

 

 Julian och granntjejen har verkligen fattat tycke för varandra ;) 

Vi avslutade denna dag i trädgårdslandet, de små trädgårdsmästarna byggde bilvägar och grottor och pratade om vandrare i öknen? De delade pedagogiskt på spade och bil och mamman fick tid att gräva salladslandet. Efter ett hårt jobb i landet så gick vi in och fikade, vinkade av lilltjejen, sedan däckade lintotten ovaggad i soffan framför bollibompa. Daglig stimulans, frisk luft och soliga dagar är guld värt för vårt småfolk ;) 

 

Kallt ute men varmt inne..

I dag så var det vår lediga dag. Det var kallt men sol, så vi lekte i trädgården. Jag byggde en liten "pulkabacke" (läs snöhög) åt dig och vi rullade bollen, upp och ner, för högen. Du ville gå över till grannflickan och leka, men jag varnade dig för magsjukan som jag visste rådde där. Du blev ledsen. Vi tog en snabbrunda runt kvarteret med pulkan istället och våra kinder var blossande röda av den kalla vinden. Våra läppar stelnade till halvvägs in i våra hejande rop. 

Vi skyndade in i värmen och tog på oss våra förkläden och lagade ett stort lass med pannkakor. Du fick mjöl på kinden och brände ett av dina små knubbiga fingrar på det varma järnet. Jag fick blåsa och spola kallt vatten på, sedan var det bra igen och jag välkomnade ditt leende.

Nu är vi mätta och belåtna och har tänt ljusen och satt på tvn. Du leker krokodil på golvet och har grön mössa och svans på, du håller min bankdosa mot örat och pratar högt med din pappa. 

Tack för att du delade En helt perfekt dag med mig, jag är glad att jag spenderade den med DIG.♡

För tre år sedan så föddes du. Men även jag.

Jag älskar dig lite extra mycket just i dag...


Varför då? undrar du med din blick, du som lite smått kaxigt har börjat att putta bort din mammas ständigt återkommande pussar och kramar nu. Särskilt när du tittar på din favorit på dvd; Handy Manny, eller när du är fokuserad på något annat som har fångat ditt värdefulla intresse. (Samma intresse, nyfikenhet, envishet och vilja som har hjälpt dig så mycket hittills, och som jag använder mig av så mycket när vi ska träna nya saker. Du ska veta att jag värdesätter just den nyfikenheten och det intresset högt). Jo, säger jag då till dig; Det är så här; att jag älskar dig så himla mycket att jag MÅSTE pussa och krama på dig, hela tiden. Jag kan liksom inte låta bli. Jag vet att du inte kan få för mycket kärlek för det visar du mig, med hela dig, hela tiden. Du visar det när jag går iväg och du sitter kvar och dina små läppar formar ordet mamma, du behöver inte uttrycka i ord att du saknar mig, för jag kan höra saknaden i din röst. Jag kan alla dina röstlägen utan och innan. Du visar det också, när vi träffas igen efter några sovaöverdagar hos farmor och farfar och du skiner upp som en sol när jag sätter mig på knä för att plocka upp dig och hämta hem dig igen, du behöver inte uttrycka dig i ord, jag kan se i ditt ansikte att du tänker; Mamma har inte glömt bort mig. Och jag kan se och känna din kärlek i dessa ögonblick.

Du föddes med extra mycket kärlek vet du.

Din mamma har fått kärlek förut, men aldrig så mycket som hon får av dig. Din mamma vet inte heller hur hon någonsin skulle kunna älska någon så mycket som hon älskar dig. Din mamma föddes inte med den extra kärlekskromosomen men i dag ska hon ändå försöka älska dig lika mycket som hon känner att du älskar henne, för i dag för tre år sedan, så gav du henne hennes nya liv, och för det är hon dig evigt tacksam.

Snörvel..

Vi sitter fast i förkylningsträsket fortfarande...snörvel, host, host, host.
Inte så mycket att skriva, förutom att lillen fortsätter göra häpnadsväckande framsteg och visar nyfunna lärdomar för oss här hemma.  Det finns inget som gör mig så glad i hjärtat som när han visar upp kunskaper på ett område som vi har låtit vara, rent träningsmässigt. Lilla älsklingen kan nu slänga skräp i sophinken alldeles själv. Ingen av oss har visat honom hur man gör det. Det är inget som vi har tränat in. Han bara har snappat upp det, helt själv.

Så nu torkar han upp efter sig om han spiller. Och så går han ut i köket och slänger pappret i sophinken.

Min lilla pedant!  I love you!

Stop! In the name of love!

Den här lille filuren snackar vem som helst under bordet nu! Det bara bubblar av stavelser och ljud i honom och vi ler stort varje dag åt hans travande försök till nya ord och vi firar när de tillslut blir rätt. 

Vilken underbar gåva vår son har. Talets gåva.

Jag stannar ofta och reflekterar över Julians ordförråd. De flesta runtomkring Julian förstår mycket väl vad han säger. I bland är det grötigt och i bland blir det fel, men oftast blir det tydligt och rätt!

Om allt blir bra...då ska jag..

 

 

Då rullar bollen, äntligen... Vi hade ett möte med habiliteringen och specialpedagogen i dag;  rapporterna ska skrivas och skickas in och samtalen med kommunen ska göras. Jag behövde inte göra så mycket mer själv just nu tydligen... Jag kände en rastlöshet, kommer jag ihåg, där jag satt, på den lilla stolen byggd för barn. Ska jag skriva något intyg? undrade jag sedan, lite smått förvirrad. Ett enkelt, nej, fick jag då till svar.-Har du numret till någon som jag ska ringa då? fortsatte jag, fortfarande lite förvirrad och högst beredd på kamp. Nej, vi fixar det här, sa dem. Oki, kan detta gå vägen, nu? Tänkte jag då. Jag är fortfarande inte bekväm med att vara obekväm.  Jag är inte van vid att vara så här såbar och beroende av andras beslut som jag är, just nu. Jag frågar mig själv; Vågar jag önska heltidsresurs? Kan man hoppas på så mycket? Vågar jag tänka teckenmiljö och språkträning för mitt barn, varje dag? Vågar jag tänka att mitt barn faktiskt kan få allt det stöd som han är värd att få?  Kan jag våga hoppas på att detta beslutstagande går fort nu, så att inte mitt barn blir lidande?

Åh, Tänk att kunna få luta sig tillbaka och bara andas och vara säker på att mitt barn är tryggt där han är, när jag inte är där. Det skulle vara så skönt. Kanske kan vi då även kan gå upp i timmar? Kanske jag kan få börja jobba lite mer med mitt jobb? Vara mindre personlig assistent? Bli en person med ett jobb och en "halvt" fungerande familj? Pussla med jobb-vardagen så som alla de andra mammorna gör hemma hos sig? Oroa mig över gardiner och sofföverdrag. Eller? Gör dem verkligen det?

Jo, men så ska det bli. På det ena sättet eller det andra. Det känns bara så tid-och-energi krävande allting...

Jag träffade en annan mamma i dag.

Jag träffade även hennes Hedvig, en ds-prinsessa, en 16 åring som tittade på mig under lugg. Mamman hade pigga, klara blåa ögon, men när vi pratade så var det som att hon försökte dölja något för mig. Hon uppmuntrade mig att njuta av Julian nu när han var liten, hon pratade snabbt och ursäktande. Det framkom i slutet av vårt samtal att hon hade fått alldeles för lite hjälp med sin dotter. Personalen i skolan hade inte förstått att hennes dotter var en prinsessa för prinsessan var synskadad. Just därför fick mamman slåss lite extra mycket mot drakarna. Prinsessans mamma var trött på att slåss nu. Det såg jag på henne. Trots att mammans ögon lyste av kärlek för hennes prinsessa så kunde jag ändå se besvikelsen bakom de där två blå. 

Jag önskar att det inte blir jag. Jag önskar att Julians och min väg blir lättare att vandra. Jag önskar att alla kommer att se Julian för den prins som han är. Jag vinkade och önskade mamman och prinsessan en bra dag.  Men dem vände sig inte om och vinkade tillbaka till mig. Jag var redo att gå men innan jag körde vidare så kastade jag en sista blick ner mot vagnen.

Där satt Julian och fyrade av sitt största, vackraste leende. Och vinkade. Med båda sina händer. Till mig. Som för att säga, att, oroa dig inte mamma,  allt blir bra. Jag lovar dig.

Sovmorgon gör gott för själen

Då var han iväg, mitt älskade allt.
Han vinkade precis som han alltid gör men det fanns en viss tvekan i hans blick som manade till bekräftelse från mig att det verkligen var fafa som var hans destination för dagen. Vi har ett annorlunda språk, Julian och jag. De räcker med en min, en blick eller till och med en blinkning från honom, för att jag ska förstå vad han verkligen menar. Talet är fortfarande luddigt, men inte heller där går jag bet särskilt ofta. Kommunikationen var ett orosmoln på min mamma-himmel när Julian var bebis. Tänk om jag inte kommer att kunna kommunicera med mitt barn ordentligt? Men nu så ser jag ju att Julian och jag har en kommunikation som är mycket starkare och tydligare än de flesta andras. Kanske för att jag alltid har ansträngt mig mer? Inte tagit det för givet? Julian vet det, och han blir orolig när han märker att jag är stressad eller orolig och inte orkar pejla in på hans kanal.  I dag så fick jag en lång sovmorgon av pappan och var utvilad så i dag gick det bra. -Ja, nu ska du åka till fafa, sa jag ännu en gång, och då log han. Det fanns ingen tvekan nu om vart han skulle. Han var nöjd med mammans beslut i dag, för han kan ju faktiskt gå med på att lämna mamman en stund om det är fafa som är målet. Fafa har persontecknet; bok. Läsa boken. Jag har sett hur Julian hämtar en bok och sträcker upp armarna mot fafa som sitter och väntar i fåtöljen, Julian skrattar högt när han får komma upp  knäet, sedan kan han sitta där i fafas knä och titta på detaljerna i boken, länge, länge. Hur länge som helst om Julian själv får bestämma.  Det är fint att se, det gör gott i hjärtat. Julian är väldigt tydlig med vilka människor som är lite extra bra i hans värld. Han låter dig veta redan vid första mötet om du går hem hos honom eller inte. Första mötet är viktigt hos Julian.

Pappan och mamman ska snöra på sig promenadskorna och vandra i skogen i dag. En lång vandring med picknick i solskenet. Det gör gott i själen. Vi behöver det. Alla behöver det. Skogen, solen och varandra. Som det var från början, innan det fanns tunnelbana, höghus, mobiler, bilar, utbrändhet och stress. Vi har nära till skogen pappan och jag, det tycker vi är skönt.


Hoppas att ni har en underbar Lördag kära vänner!

Du behöver inte lyckas-bara du försöker

Eftermiddagen bjöd på sol och Jules lekte i sin fina sandlåda. 

Mamman satt på den inbyggda bänken och drack kaffe ;) 

Hon bakade några sandkakor till den ivriga lilla pojken men gav upp när dem inte fick förbli. Pojken brydde sig inte om kakor. Men det gjorde inget, för mamman tyckte ändå att det var så härligt att se pojken hålla i sin lilla spade och gräva och leka. Och han satt bredvid och noterade vad hon gjorde, på sitt lilla sätt. Efter ett tag så ville han inte förstöra mammans kakor längre utan göra sina egna och han började då lägga sand i en av hinkarna, att hälften kom utanför spelade ingen roll. Varken för honom eller för mamman. (Bara för pappan som såg att det hamnade i gräsmattan utanför sandlådan).

Men i allafall kontentan av tiden spenderad i sandlådan ; Det viktiga är inte att du lyckas baka en sandkaka, utan att du vill och kan hålla i spaden och vågar försöka!



Love,

Strandhäng med tjejtjusaren..

Julian gjorde succè på stranden i dag med sin stora uppblåsbara blåa fisk som han gled omkring med och hoppade upp och ner på. Hoppa fisken! ropade han högt och alla som stod i närheten skrattade. Själv så blev jag i och med denna väldigt plötsliga aktion helt blöt INNAN jag hunnit doppa mig.
Jaja, huvudsaken är att lillen har kul...
Efter bad så var det i allafall dags för fika uppe på filten. Endast efter två minuter så försvann Julian iväg med sitt kex. Jag vände mig raskt ett helt varv och där satt han. Naken, uppkrupen på en bänk och med ett nöjt leende på läpparna. Han hade placerat sig i mitten av två badbrudar som var precis i den åldern som han gillar. Där satt han alldeles stilla och beundrade de båda fnittrande tjejernas lackerade tånaglar.


Jag undrar vart detta ska sluta?



Love,

Små fyndigheter

Nu är vi tillbaka från lite shopping och fika. Vi har precis ätit en sen lunch här hemma, jag gjorde fiskbullar i dillsås. Jag lade upp på lillens tallrik och satte fram.. Sedan gick jag iväg för att fixa något på toa medan hans mat svalnade..

- I dag ska vi äta fisk, sa jag högt på vägen dit. (Jag pratar alltid högt för mig själv nuförtiden)

Fisk, upprepade lillen direkt som befann sig i vardagsrummet och så hörde jag honom trippa iväg till köket. Han rotade i någon låda. Duns, och så lade han något på sin stol. Jag gick dit för att börja mata och då såg jag vad det var...

...Freds skärbräda som han gjort i slöjden när han var liten, jag hade inte ens tänkt på att det var en fisk på den innan ;)

Love,

What a wonderful day!

Vilken underbar dag det har varit i dag. 

Smack!

Den började med att jag fick min ALLRA FÖRSTA medvetna munpuss av lillen. 

Dreglig och helt på sidan, men ren och simpel magi. Att jag sedan även lyckades fånga momentet på bild gjorde hela min dag ;) ♡

Dagen fortsatte med lek och fika med nygräddade våfflor. Efter en promenad till affären med Theo och Theos mamma så sa vi hejdå till dem och önskade Theos mamma Lycka till! för nästa gång vi ser henne så har Theo fått ett nytt litet syskon!  Vi ser fram emot att få snusa bebis sedan! ;)

Just nu lagar mannen middag och i kväll ska vi göra en repris på gårdagens chill.
Alltså film och soffa.



Love,