Igår natt stod pappa Fredrik med ett tidtagarur i handen, och jag stod bredvid och stampade nervöst. Får jag gå in nu? Jag var redan på väg in i barnrummet och min röst avslöjade ren desperation. – Nej! Det är inte dags än, säger pappa Fredrik, och tar tag i min arm och drar ut mig. Nu måste vi vara konsekventa, båda två, det här går inte längre. Du kan inte plocka upp honom varje gång han skriker. Om vi ska lyckas med 5 minuters metoden vid läggning, så ska vi hålla fem minuter , och enligt klockan har det endast gått en minut. Det skar i mitt bröst, det kändes som om minuterna släpade sig fram, och för varje minut som gick så kändes det som att jag svek mitt barn. -Nej, nu får det vara nog, nästan skrek jag, 5 minuters metoden är ett jävla skitpåhitt! Jag sprang in och plockade upp min hulkande lilla kvällshuligan, gungade, och strök lätt över ryggen, huliganen var överlycklig. När snyftandet avstannat och lillen verkade avslappnad nog, la jag ner honom i spjälsängen igen, och smög på tå ut mot dörren, jag hann inte ta mer än två steg, förrän den ofrivilliga nattkonserten var igång igen! Nu skrålade han för fulla muggar, högt och olidligt gällt, något som fick mig att önska att jag hade haft ett stort paket valium inom nära räckhåll. Detta läggnings-scenario utspelas alltså hemma hos oss. Två eller tre timmar av varje kväll, tillägnas till detta omöjliga nattande. Därför ska vi nu ikväll testa en ny metod, och nej, den inkluderar inte en burk valium. Men håll tummarna för att den funkar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar