4/14/2010

När Bitterheten knackar på

Jag har aldrig uppfattats som bitter av min omgivning. Jag har heller aldrig valt att vara bitter. Snarare tvärtom, jag har valt att vara positiv. Så också i synen på mitt föräldraskap som handikapps-mamma. Men vissa dagar när jag är trött, så kommer Bitterheten smygande, och knackar på min dörr.

Det känns som att jag blir satt på prov av samhället , om och om igen.
Som att min kärlek till Julian måste bevisas genom alla de krig jag tappert bekämpar för hans skull. När han var nyfödd så krigade jag emot alla mina egna motsträviga känslor inför hans handikapp, nu när han är äldre handlar allt om min egna ständiga kamp för hans rättigheter till integration i samhället. Jag håller fortfarande stenhårt i min hand en rosa, fluffig och vacker vision, om att få behålla min positiva syn på Julians handikapp, vad som än händer. För jag tror att det då kommer att bli lättare att vinna alla slagen. För vinna, det ska jag. När jag var yngre och ovetande och träffade "handikapps-mammor", då tyckte jag alltid att dem var så bittra. Jag undrade då om deras kärlek till barnet inte räckte till på grund av att barnet hade ett handikapp. Det jag inte förstod då, var att deras kärlek till barnet hade satts på prov, om och om igen , och att det var därför bitterhetens klor hade dem i ett stenhårt grepp. Det var inte deras barns handikapp som var det jobbiga, utan samhällets ständiga blanketter, tveksamheter och ifrågasättande av rätten till barnets egna liv. Det var det som gjorde det svårare för föräldrarna att orka vara glada över att älska sina barn.

Jag kommer aldrig att ifrågasätta min kärlek till Julian och inte heller hans rättighet till ett eget liv. Men ibland kan jag fråga mig, om inte även jag kommer att bli tagen av Bitterheten en vacker dag.




2 kommentarer:

  1. Jag tror det handlar väldigt mycket om vad man själv väljer att sätta sitt fokus på.
    När min son var liten tog jag avstånd från de andra föräldrarna i hans särskola som jag upplevde som bittra, gnälliga och ja, lite aggressiva.
    Jag ville inte bli som dem, det bestämde jag där och då.
    Och min egen sorg och kamp har inte handlat om Elias och hans funktionshinder i första hand utan mera i de fall där jag mötts av fördomar och oförståelse.
    Men jag är rätt så övertygad om att jag och Elias blivit förskonade från ganska mycket tack vare min öppenhet och min egen positiva inställning och det faktum att jag aldrig har beklagat mig så mycket.
    Visst, det ÄR apjobbigt ibland att ha ett barn med funktionshinder. Jobbigare än vad vanliga föräldrar ens kan föreställa sig.
    Men jag har aldrig låtit den känslan ta överhanden. Jag har skrivit av mig det värsta i bloggen och sen har det varit bra igen.
    Att du själv är positiv och glad och stolt över din son kommer hjälpa dig och din son långt när det gäller människors bemötande och syn på det som är lite annorlunda.
    Fortsätt visa alla att du älskar honom bara så kommer det gå bra. Jag lovar!
    (oj sorry, det här blev långt)

    SvaraRadera
  2. Tack så mycket! Vilken söt pojke du har! Min mamma fick sebastian när hon var 22 år, efter det har hon fått mig och två till systrar. Vilket har fungerat jätte bra.

    SvaraRadera