The odd man out

På en föreställning med särskole-elever kan vad som helst hända , mitt i en viktig monolog så gäspar en skådespelare stort, en annan klappar sig på magen och tecknar att han är hungrig. En tredje vinkar frenetiskt till publiken hela showen igenom så att han glömmer bort alla sina repliker. Presentatören står med ryggen MOT publiken, och aktörer får dras av scen efter genomfört nummer för att dom glömmer att gå av. Men vet ni vad? Det gör inget. Det gör inget om man inte följer reglerna ibland, och uppenbarligen så är det så mycket roligare så.

En av skådespelarna får utrymme att köra ett eget solo som ska föreställa någon sorts dans, där han står och viftar frenetiskt med armarna en längre stund, och publiken jublar! Skådespelarna bjuder på sig själva, och äntligen får vi skratta åt det som vi är uppfostrade till att inte skratta åt. Jag har aldrig förut hört eller känt en sådan stark energi i en lokal som jag gjorde igår. Vi i publiken kände att det här har vi väntat på, att få visa att vi visst bryr oss om "the odd man out" en chans att få heja fram den eller det som är annorlunda, genom applåder. Att gå fram på gatan och visa samhörighet, att ta kontakt i vardagssammanhang är lite läskigt för oss svenskar, men det här är okej, att sitta på säkert avstånd och klappa händerna som aldrig förr, det gör vi riktigt bra.

Tack för igår alla medverkande i Revyresan 2, ni har gett mig mycket hopp inför framtiden med min lilla son!

GLAD mamma på väg till teatern igår kväll.