Jag var och handlade med lilleman och en liten bit ifrån stod en flicka i 4-årsåldern ungefär. Hon tittade på Julian. Julian tittade på henne. Någon sorts kärlek uppstod tydligen dem emellan, för de kunde inte alls slita ögonen ifrån varandra. Flickans mamma kom då fram och som en stor och stressad ångvält så körde hon över flickan och slet tag i hennes arm och skrek upprört att; - NEJ,NU MÅSTE VI GÅ! Julian var uppenbart missnöjd med mammans plötsliga beslut. Han skrek högt där han satt i sin vagn, helt oförmögen att stoppa det hela ,- AJAJAJAJAJ, som för Julian betyder FEL, eller, NEJ, så får man inte göra!
Flickan såg sorgsen ut när hon blev tvungen att gå , men när hennes mamma släppte henne och tittade bort, så gick hon närmre oss , sakta, sakta, små, små steg, tills hon stod alldeles intill Julians vagn igen, Julian sträckte då ut sin hand och rörde vid flickan, och ett leende spred sig över lillemans ansikte, och jag kände faktiskt då väldigt starkt att barn inte alls har samma fördomar som vi vuxna har, barn går bara på sin känsla och funderar inte alls över varför vissa människor ser annorlunda ut , eller beter sig annorlunda. I precis det ögonblicket tänkte jag på en mening som jag har läst någonstans , av ett syskon till ett handikappat barn.
"Barn förstår och har en naturlig känsla för handikapp och en vilja att hjälpa. Syskon till handikappade barn växer oftast upp med en stark ansvarskänsla och empati. Det är inga dåliga egenskaper."
Så sant så! Barn är underbara varelser som förstår mycket mer än vad vi vuxna tror men vi har en förmåga att undervärdera deras kompetens!
SvaraRaderaBarn som behandlas med respekt svarar med respekt, barn som blir väl omhändertagna, tar väl hand om andra!
Massor med kramar!!