9/13/2010

Den beskyddande.

En handikapp-mammas beskyddande av sitt barn sträcker sig långt utöver den basala omvårdnaden som blöjbyte, matning, trygghet och kärlek, etc.  Ni andra där ute som hökar precis som jag vet nog vad jag menar. Jag hökar över Julian mycket mer än vad de andra mammorna gör, inte ens en så kallad hönsmamma har något att komma med om hon jämför sig med mitt maniska hjälpande. Ibland frågar jag mig, beskyddar jag mitt barn mer än nödvändigt? Jag vet inte, men det jag vet är att  Julian är handikappad, han SKA överbeskyddas, i varje ny situation är det nya faror som lurar och Julian har så mycket fler tillfällen än ett friskt barn att bli skrämd, att känna sig övergiven eller att bli utsatt för orättvisor. När Julian vandrar iväg med gnistrande ögon och full av upptäckarlust så är jag genast där och omhuldar, tecknar, och försöker se till så att Julian verkligen förstår alla situationer som han hamnar i , för om något blir fel så vet jag att det tar lång tid att ställa det tillrätta igen. Ni som läser min blogg vet, att jag precis har lyckats med den stora bedriften att lämna mitt handikappade barn på förskolan tre dagar i veckan, det har gått över förväntan och Julian älskar att vara där och leka och utvecklas jättebra, men varför tar det då emot att släppa taget mer och mer? Det har känts konstigt att lägga över min beskyddande mammaroll på någon annan, hur kan jag begära att någon annan ska ta på sig det ansvaret som följer med Julian? Jag vet att Julian är i trygga händer på förskolan och jag vet att han har världens goaste Lena där, men trots det tar det tid att ställa om sig. Under dessa förskole-avlastnings-dagar har jag i allafall använt denna tid till att fundera över min jobbsituation, och jag har kommit fram till att jag nu ska börja jobba halvtid, dels för att kunna fortsätta med bloggen och mitt entreprenörskap, men även för att jag vill ha tid över till att träna med Julian ibland. Som ni säkert förstår så väljer jag då Julians trygghet och träning framför pengar, inget svårt val, men ett val som jag aldrig trodde att jag skulle behöva göra. 

Beskyddar jag mitt barn mer än nödvändigt? Eller är jag bara otrygg i min nya föräldraroll fortfarande? Jag vet inte. Men ärligt talat så bryr jag mig inte heller. 


Jag följer bara vad mitt hjärta säger åt mig att göra.



Love,

3 kommentarer:

  1. Jag har nu läst din blogg in och ut och upp och ner i flera dagar :) Det är något av det vackraste jag någonsin läst! Varenda mening genomsyras av en kärlek som går rakt in i mitt eget hjärta. Man hör ofta att annorlunda barn kommer till föräldrar för att just de har den styrka, envishet och förmåga till gränslös kärlek som behövs, stämmer nog ganska bra... Helt fantastiskt bra och jag önskar er & framförallt er vackra pojke all lycka i världen.

    SvaraRadera
  2. käraste emily! förstår hur du känner, vi kommer aldrig att kunna ersätta er på nått sätt för ni är expert på er Julian men jag lovar dej att du kan lämna Julian tryggt i min famn för jag ska göra allt som står i min makt för att han ska få det bästa av Lillpigan, gör som du, vaktar honom som den lejoninnan jag är!!
    <3 till er alla från Julians Lena

    SvaraRadera
  3. Tack finaste Anna! Du förstår inte hur mycket det värmer att få höra så fina kommentarer ifrån er läsare!

    Goaste Lena! Jag uppskattar verkligen allt ditt jobb, och ditt engagemang! Du är bäst!

    SvaraRadera