Att uppfostra och att samtidigt se.

Jag vet att det är ganska många som tycker att vi handikappmammor är lite slöa i vår uppfostran av våra annorlunda barn, att vi ser mellan fingrarna ibland och att våra barn "kommer undan" med saker som det inte är okej att komma undan med, pga av att de har ett handikapp att skylla på. Jag kan verkligen förstå vart dessa tankar kommer ifrån och jag godkänner inte heller en för slapp uppfostran, men jag tänkte förklara för er varför vi mammor ibland "glömmer bort" att disciplinera våra annorlunda barn. Enkelt uttryckt så är det faktiskt så att vi rent ut sagt blir så jäkla glada när våra barn klarar av att göra något som vi inte trodde att de skulle klara av, att ett felbeteende i det sammanhanget helt sonika glöms bort. Jag tänkte dela med mig av en egen erfarenhet där jag hamnade i en situation där jag som en mamma som håller hårt på rätt och fel faktiskt förvånades av mitt eget beteende. En dag som många andra dagar så satt jag och klappade våran kära Tisse i hallen här hemma, då Julian plötsligt kommer krypande förbi oss med en väldig fart och vidare in till sitt rum. Jag kunde höra honom pilla och rota där inne och jag undrade vad han höll på med och precis när jag skulle gå och titta efter så kommer han gående mot oss med något i handen, ganska målinriktad styr han stegen mot Tisse och väl framme så slänger Julian denna sak hårt, hårt på stackars Tisse, samtidigt som han skriker Tiiiiiiizzeee! Eftersom Julian ska lära sig att varken kasta eller slåss så säger jag argt och bestämt nej och så gör man inte, jag plockar upp den lilla saken från golvet. När jag sedan tittar efter vad det är så smälter mitt hjärta. Det är en pusselbit med en katt på. Julian har gått in på sitt rum och lyckats leta upp djurpusslet och sedan plockat ut just denna pusselbit. Han har medvetet valt ut den med katten på och sedan gjort kopplingen mellan Tisse och denna pusselbit och tydligen velat att Tisse skulle ha den, ungefär som att; Titta Tisse det är ju du! Just då ville jag bara berömma Julian och höja honom till skyarna och att man ger fint och inte kastar i det sammanhanget var som totalt bortblåst. Vi mammor vill så gärna att våra barn också ska kunna och när vi i något sammanhang lyckas se våra barn, förstå hur dem tänker, som så ofta är ganska svårt, så betyder det allt för oss, kanske till och med så pass mycket, att vi ser genom fingrarna när det gäller vår egen uppfostran av dem. 


Att det finns en liten risk att Julians medvetna val den där dagen faktiskt KAN ha varit en slump, bortser vi ifrån tycker jag. 




Love,