Att vara sitt barns tolk.

Igår var jag på föräldramöte på Julians förskola.

I samband med möten med andra föräldrar, så blir det ju alltid lite funderingar över om jag ska förklara varför Julian är annorlunda och beter sig på ett annorlunda sätt än de andra barnen. Jag vill ju egentligen bara att Julian ska vara en i gänget, inte urskilja honom för mycket från de andra. Jag trippar på tårna runt hans funktionshinder, tänker på vad jag säger i konversationer med de andra föräldrarna för att det inte ska bli ”fel” i mina förklaringar av Julians handikapp. Jag måste erkänna att jag ibland är rädd för att han ska sticka ut på fel sätt och få de andra barnen att på något sätt ta avstånd ifrån honom. Jag försöker maniskt tolka Julian i mina olika möten med andra för att dem ska se allt det fina som jag ser i honom. Min livsuppgift är att vara mitt  barns tolk, en uppgift på både gott och ont, men jag väljer att fokusera på det goda, och jag hoppas att ni runtomkring oss gör det med. Julians resursperson Lena förklarade på ett jättefint sätt varför vi har börjat med tecken på förskolan och att det kanske känns lite främmande men att det faktiskt är något väldigt bra för alla barn. Julians söta små kompisar på Lillpigan har redan tagit till sig TAKK och de har börjat teckna hemma, en pappa uttryckte igår sin frustration över att inte kunna förstå vad hans barn menade när hon försökte kommunicera med honom på teckenspråk. Helt plötsligt där på mötet så bytte den pappan och jag roller för ett tag och nu var det han som hade fått ett barn som han inte förstod, och jag kan väl erkänna att jag någonstans i själen kände ett sting av välbehag när jag välkomnade honom in i klubben.