Måndag morgon.

Väckarklockan ringde klockan 7 i morse, men mina ögonlock var alldeles för tunga så jag sköt upp det oundvikliga och satsade alla mina pengar på min levande väckarklocka i rummet bredvid som brukar slå upp sina två blå vid halv 8. Så skönt med en halvtimmes slumrande, tänkte jag och snusade vidare, nästa gång jag vaknade så vaknade jag med ett ryck, tystnaden var total, helt lungt i hela huset och jag kunde inte minnas att Julian hade skrikigt? Pappa Fred lämnade hemmet klockan 5 i morse så platsen bredvid mig i sängen var tom, jag rullade över och hasade mig upp, svepte morgonrocken om mig och fick upp min mobil. Klockan visade på 10 i 9! Åh Nej! Varför hade inte lillen vaknat? Superstressad och arg och besviken på mig själv rusade jag genom korridoren och in till Julians rum, väl där möttes jag av ett stort, brett avväpnande leende, världens nöjdaste lilla bebis satt och lekte med sina gosar i sängen och förstod inte alls vad min morgonstress handlade om. Just då spelade det ingen roll att jag hade missat min morgontid hos läkaren, att Julian inte kom iväg som han skulle till förskolan, för just i det ögonblicket när de där små armarna sträcktes upp mot mig och bad om att få en kram så sattes allt det vardagliga genast i ett större perspektiv.

Jag kommer ihåg att jag fick vänta på att de där små armarna skulle flyga upp, vänta på Julians respons i form av kramar på morgonen, att som mamma inte veta om man kommer att vänta för evigt är frustrerande, och att nu inte behöva fundera något över det längre betyder allt för mig denna Måndagsmorgon.




Love,