10/10/2010

Ni andra mammor.

Mamma Maria och Liv.

Vi är en hel bunt mammor i Sverige som har barn med handikapp, och jag har bara träffat en liten, liten, liten del av dessa mammor, men jag måste erkänna att varje gång jag har träffat en annan mamma med ett barn med handikapp så slås jag av hur underbart genuina dessa människor är. Jag är ju så klart lite partisk i dessa möten men öppnare, ärligare och kärleksfullare människor får man leta efter. Jag tackar Julian som bara genom sin blotta existens har lett mig till denna guldgruva av människor som sitter i samma båt som jag. Det är trots allt människor som jag förmodligen aldrig skulle ha träffat i det vardagliga livet annars, kanske skulle jag ha gått förbi någon av dem på gatan, tänkt i banor som att vad stark hon är som orkar med det där jobbet som det trots allt innebär att uppfostra ett handikappat barn, sedan skulle jag nog ha tittat ner på mitt eget friska barn och glädja mig över att det inte var mitt barn, att det inte var jag som var den där mamman. Själv skulle jag ju aldrig orka. 

Lite så skulle jag nog ha tänkt. 

Något jag har reflekterat över i dessa möten, är att det är lättare för oss mammor att engagera oss i vårt barns handikapp än vad det är för papporna. Papporna vill gärna men lyckas inte alls ta den plats som vi mammor direkt gör anspråk på, självklart finns det undantag som bekräftar regeln, men papporna kommer lätt i skymundan, när vi mammor dundrar fram som maniskt sociala tjatterapor. 

Så nu pappor. Här är något till er. En alldeles egen sida. 
Amerikansk visserligen, men ändå. 
För pappor.




“We came together for our kids. We stay together for each other.” Ray, father of Katy, 6

"Sometimes doctors, teachers, insurance salesmen, (and yes, even wives,) just don't have the experience with Down syndrome specific issues to be helpful. Ask A D.A.D. can put you in touch with fathers who have been there; fathers of older children and young children alike, all with different experiences that can help you. While we obviously can't offer medical advice or tell you what to do, chances are someone in our group has information or resources that can help you"


VAD TYCKER NI PAPPOR DÄR UTE OM DETTA?!!

Hiss eller diss?


Love,


6 kommentarer:

  1. Tack för ditt inlägg på min blogg. Kanske vi pappor får en egen "flik" på din nya mötesplats? /Jonas

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Tack för den fina komentaren på min sida. :)
    Tycker det låter som en fin idé med en "samlings" comunity. Den ser jag fram emot att kika in på.
    Tills dess, sätter jag din sida på bevakning.
    Här var mycket tänkvärda meningar att läsa!

    /Maria

    SvaraRadera
  3. Känner igen mig, som mamma tar jag ett enormt ansvar, allt ifrån Mollys utveckling till kontakt med försäkringskassa - habiliteringen. Ibland vill jag bara släppa allt, för det är ju så himla jobbigt. Ibland blir det bara för mycket, men Molly är ju bara 8 månade gammal, så jag har ju en del att lära.

    Alla de månniskor som jag kommit i kontakt med sedan Molly föddes, de som har en kontakt med funktionshindrade, de människorna ser inte världen i endast svartvitt, de ser dem i andra kulörer med :)

    Blir lite nyfiken, vad är det för bok du skriver? Jag har många gånger funderat på att skriva en bok om Molly. Får väl se om det blir till verklighet nån dag.

    Sköt om er, Kram Anna

    SvaraRadera
  4. Hej
    Känner du till the Oz-squad? Är ganska säker p att den drivs av en pappa t en 47kromosomare.

    kram

    SvaraRadera
  5. och en link

    http://ozsquad.blogspot.com/

    SvaraRadera
  6. Anna; den första tiden är väldigt omtumlande, det kommer att lugna ner sig, det tar lite tid att vänja sig vid ett nytt liv, men du landar du med så småningom. KRAM!

    Tack för tipset Christina!

    SvaraRadera