Att bli den du verkligen vill vara.

Jag har en hel del kvinnliga förebilder i mitt liv och jag har sett till att ha det för att kunna hämta inspiration och kraft från dessa källor dels i mitt arbete och i mitt vardagsliv men även som mamma till ett funktionshindrat barn. Vi människor behöver förebilder, så att vårt strävande till att bli de vi är menade att vara, ska kunna bli lite lättare. För att du som brinner för något ska kunna få tillgång till lite mer ved att slänga på din eld de dagar din låga brinner svagt. Förebilder är bra, och man ska inte glömma bort att hylla de man har. Jag slås alltid av att mina förebilders väg att vandra har varit så mycket längre och kämpigare än andras men att deras styrka har gjort att de har valt att vända det till medgång istället för motgång. Jag beundrar den gemensamma kraft som vi kvinnor besitter när vi glömmer alla måsten och funderingar över om vi duger som vi är. För det gör vi. Oftast. Vi spelar många roller vi kvinnor och vi sätter ofta höga krav på dem alla, själv är jag världsbäst på att sätta krav på min huvudroll; mammarollen. Min roll i Julians liv är den viktigaste roll jag någonsin har spelat och jag vill ju inte fucka upp den om man säger så. Men det är en svår roll, för det var varken från en pjäs som jag valde själv eller kände till särskilt väl. Och i början så ville jag till och med byta. Men nu efter att ha läst början av detta manus och även lärt mig några av replikerna utantill så brinner min vilja att fortsätta att lära känna pjäsen starkare än någonsin. 

Bara för att den visade sig vara så himla vacker.

Love,