Måste en kvinna alltid le?

Ibland fascineras jag av manligt och kvinnligt, hur vi kvinnor beter oss i sorg och hur våra män beter sig i sorg. När Julian föddes så gick vår lilla familj igenom en sorts sorg kan man säga, även om det känns hemskt att skriva att Julians födelse var en sorg, så är det en sorg tillskriven det friska, förlorade barnet. 


Idag reflekterar jag över hur annorlunda en mans sorg ter sig i jämförelse till en kvinnas, vi kvinnor går alltid runt och peppar varandra med glada tillrop -Efter regn kommer solsken! och så vidare. Vi peppar varandra med rösten i falsett och med ett leende onaturligt ansträngt. Trots nedstämdhet så ska vi le och vara positiva i alla lägen. En man kan vräka ur sig att allt är åt helvete men då går hans kvinna generat fram och tystar ner honom, vi kvinnor ska bestämt påpeka att så farligt är det väl ändå inte. Eller kanske inte alla kvinnor men jag. Jag är sådan, och jag tror att det kan bero på för att jag är kvinna, för någonstans i min uppväxt så har jag fått lära mig att kvinnor alltid ska le. Jag kan till och med få dåligt samvete för att jag mår dåligt någon dag, medan min man går och gnäller högt och inte alls bryr sig om att gömma undan sitt missnöje. 


Vi kvinnor har ganska mycket att lära oss av våra män.


Bara en liten tanke, så här en tisdagseftermiddag...



Love,