Jag skäms över att säga det, men jag blir fortfarande förvånad ibland över människors godhet och öppna sinne gentemot Julian och hans funktionshinder. Jag vet inte varför men när Julian kom till oss så var jag mer rädd för kyla, elakheter och fördomar än någonting annat, (om vi bortser från oron över om Julian skulle få behålla sin hälsa så klart). En inneboende rädsla för en allt för hård värld och en oro över om mitt barn skulle kunna få vara trygg i denna värld. Men varje dag så hjälper Julian mig att se att en av människans vackraste egenskaper fortfarande existerar i allra högsta grad; hennes förmåga att älska en annan medmänniska för den hon är. Utan några krav eller onda avsikter.
Tack till alla er. Ni vet vilka ni är.
Vad härligt att känna så! Tror samhällets syn har förändrats rätt mycket. Förut kändes det som att barn med DS inte kunde få ett drägligt liv. I dag vet man och ser att de har det lika bra som vem som helst. Har jobbat med barn med DS och det var helt fantastiskt.
SvaraRaderaAtt överhuvudtaget kunna få ett barn är en stor gåva!