Vår orutinerade morgon.

Det var fortfarande mörkt ute när väckarklockan hann före lillen idag och ringde högt och länge. Högt för att jag hade skruvat upp volymen kvällen innan så att jag skulle vakna och länge för att jag var så himla trött. Just det ja! Förskola och jobb idag efter flera veckors ledighet! Kvickt upp ur den varma sängen och in till lillen. Han hade vaknat av klockan och satt redo med armarna uppsträckta. Så varm och go och kramig hela vägen från blöjbytet och ut till köket och den väntande vällingen. Liten blir stor, och han ska nu även ha macka på morgonen. Små, små bitar som han pillar i sig alldeles själv. Vi tog det lungt, glömde att kolla klockan, sedan blev det plötsligt bråttom. Jag hade glömt bort hur lång tid det tar med vantar och mössa, plocka ner inneskor och hitta strumpor, köra fram vagnen och bara för att när allt är klart känna en välbekant doft som signalerar blöjbyte genast. Av med alla kläder igen, in i duschen med lillen, strumporna blev blöta, får byta. Just det ja, inte stressa, lugn och fin. 
Så. 
Ut i kylan och mörkret. 
Vad tungt det var att köra! Hård skare och motarbetande drivor hindrade oss från att komma fram. Lillen höll sig lugn under vindskyddet men det blåste i mitt ansikte, och bet i kinderna, hårt och rått. Vi tar genvägen, den är ganska plogad, nej, vi fastnade visst, får lyfta vagnen, så ja, upp på vägen igen, där går det lättare att köra, hej och hå vad det går! 


Framme på förskolan, massor av barn där idag. Söta fröknar fullt upp. Barnen ska ut, på med kläderna. Julian stannar inne och äter banan. 


Pust. 


Jag vinkar och gör slängpussar åt lillen som står i fönstret med Lena.
-Hej då min älskling! 
Sedan vandrar jag hem igen, fort denna gång utan barnvagn, solen kikar fram bakom de mörka molnen och jag tänker;


Nu börjar dem.
Oxveckorna. 


Nu kör vi på så att det ryker innan vår!






Love,