Hur klarar man av att låta sitt barn slå sig?

I dag tittar jag mig i spegeln och funderar över världsliga saker som om jag ska klippa lugg eller inte, men det jag funderar mest över är hur man gör för att klara av att låta sitt barn slå sig? Eller rättare sagt hur man lär sitt barn att borsta av sig igen, resa sig upp och gå vidare.

Vi har en ny favoritlek här hemma, den går ut på att antingen jag eller Fred kastar ner en boll i en hink till Julian och sedan går han och hämtar den åt oss, och vi kastar den ner i hinken igen osv... Och nej, denna lek ingår inte i någon habiliteringsplan eller annan anpassad träning utan den har uppstått helt spontant under vanligt stojande på lillens rum. Denna lek uppskattas mycket av lillen och det lyser av förväntan i hans ögon medan han gör tecknet för boll genom att forma en perfekt rund cirkeln med sina perfekta små händer och ett litet o med sin underbart gulliga mun. Han har den mest sockersötaste röst jag någonsin har hört. Alla små ljud som han formar med sina underbara läppar går som en pil med hopp inför framtiden rakt genom luften och in i mitt hjärta. Att kunna förmedla känslor genom ord är vackert. Och så ger han sig då snabbt i väg på sina vingliga ben och sina små, små barfota fötter som är röda på insidan eftersom dem ortopediska sandalerna har blivit ratade för dagen. Han springer nästan, närmar sig hinken, böjer sig snabbt ner mot hinken för att plocka upp bollen med förhoppningen om att stolt få återkomma med den till mig och avsluta sitt viktiga uppdrag. Men något går fel på vägen. I rörelsen ner mot hinken så går det för snabbt, all hans tyngd lägger sig på överkroppen och bredvid hinken står en felplacerad stor resväska med skarpa kanter. Pang! Den lilla hakan och den gulliga, perfekta lilla munnen som kan forma så fina ord tar emot smällen, två förvånade ögon tittar på mig sedan trycks dom ihop till små, små smala streck då smärtan kommer. Jag kan se på lillen att han undrar varför det gör så ont, om han gjorde något fel? Om jag är arg på honom? Hela hans kroppsspråk förmedlar frågan varför. Men hur ska jag kunna förklara något för honom som han inte förstår? och hur blir det i framtiden, kommer han någonsin att kunna förstå varför det måste göra ont i bland? När det gör ont i honom då gör det 1000 gånger ondare i mig. Jag vill aldrig någonsin att han ska ha ont. Jag vet att barn med Ds har svårt att lokalisera var det onda kommer i från och att dem har en mer försenad reaktion än andra barn som jag ser väldigt tydligt med lillen. Men kommer jag någonsin att kunna förklara för honom att det måste göra ont i bland? Att livet kan vara hårt, att man måste trilla ner i bland för att kunna ta sig upp igen? Kan inte mitt barn få ett frikort? Mitt oskyldiga, helt igenom snälla, fina, perfekta barn som inte riktigt förstår varför, han kan väl få gå fri från smärta?

Love,