Jag måste gå och lägga mig, men jag sitter fortfarande och jobbar. Jag möter så många intressanta människor och livsöden i mitt jobb att det är lätt att bli tagen, bortsvept av alla gripande historier. För mig är det som terapi att förkovra mig i någons livshistoria och få välkomnas in i den människans liv. Jag har alltid varit känslig för livsöden, ännu mer sedan min son föddes. Jag tror att alla vi kvinnor sedan vi blev mammor, bär vårt hjärta utanför vår kropp. Vare sig vi vill det eller inte.
Love,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar