Min lilla petit baby, du växer upp såå fort...
Allt sedan du föddes så har du varit liten.
Du kunde ligga på din pappas arm och sova , ditt lilla huvud fick plats i hans handflata. Så liten var du då.
Du är inne i en utvecklingsperiod och vi försöker hänga på och träna med dig så mycket det bara går. För jag vet att det kommer en period av stiltje så småningom och då ska vi bara njuta av dina framsteg och allt som du och vi har lärt oss. Det kommer alltid perioder då jag känner att du har vuxit "i kapp" de andra barnen, att din kurva just då ser ut som deras och jag kan inte sluta känna, just då, att tänk om du hade fortsatt så. Tänk om vi hade tränat färdigt nu. Tänk om du från och med nu kunde lära dig allting själv. Att det kom automatiskt. Tänk om vi kunde dunka oss själva i ryggen och känna att vi hade gjort vårt nu. Men sanningen är ju att det faktiskt aldrig tar slut, för du behöver lära dig nya saker ju äldre du blir och vi behöver visa dig hur du ska lyckas med dessa sakerna. Du ska lära dig att klä på dig, äta själv, cykla, gå på pottan. Tänk vad många fundamentala saker som vi bara tar för givet att vi ska kunna göra helt gratis...
Trots att det är kämpigt i bland så är det en ära att få vara här med dig min älskling, att få vara din mamma och få visa dig allt jag kan, för du ger mig tusenfalt tillbaka. Varje gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar