Tacksam för tips till hanterligt barn vid tvätt. ;)

Vi har ett problem här hemma, som börjar bli stort.
Vår lilleman VÄGRAR att duscha.
Varje gång det är dags så för han en kamp på liv och död mot duschstrålen, tvålen, skrubben.
Han värjer sig, sedan skriker han och till sist så sträcker han ut sina armar mot mig med tårar i ögonen och vädjar till mig med sin ynkligaste lilla röst; maamma.


Jag minns första gången jag badade lilleman på BB när han var nyfödd. Jag minns det som ett av mina starkaste minnen från den tiden. Han skrek även då.  Endast då. I vatten. Och vid hunger. Jag minns mest min egen oro vid hans första bad. Fortfarande medtagen av operationen som jag hade genomgått någon dag före, gick jag på darrande ben in till badrummet. Där satt de andra mammorna och tittade på när man klädde av sitt barn och så kom det fram någon andra-gångs-mamma som alltid visste bäst och ville ge råd om vattentemperaturen eller hur man skulle hålla sin nyfödda på bästa sätt. Det var första gången jag var tvungen att "avtäcka" mitt "särskilda barn" offentligt.  Stå öga mot öga med det oundvikliga att mitt barn skiljde sig från mängden. Mitt barn såg inte ut som de andra barnen. Jag visste inte i förväg att jag skulle reagera så starkt på denna kan tyckas helt betydelselösa ritual. Ingen hade jag med mig. Bara jag och mitt särskilda barn, och så tankarna. Skulle någon annan mamma säga något? Undra vad det var för fel? Fråga varför han såg ut som en liten alien? Eller skulle det vara tystnad, outtalade frågor hängandes i luften? Det skulle vara värre. Hjärtat slog snabbt. Händerna skakade, och så fort, av med badhandduken som satt virad hårt runt lillen. 


Love,