9/20/2011

Ett möte väl värt att vänta på.


Helt plötsligt så fick jag då äntligen tid till att sätta mig på huk och "möta" Julian igen, tack vare vår lediga dag!
Åh, vad jag har saknat de där två djupa blinkande blå, och hans underbara leende från öra till öra! Tiden som det tar att vänta in honom är väl värd. Men det är ju så svårt att hinna i bland! Jag glömmer ofta att VÄNTA, jag vet det. När jag inser vad det är som jag har "missat" så blir jag så ledsen, för det där mötet är ju verkligen det finaste som finns. Julian blir lugn och jag blir lugn. Men det är ju bara när man tar sig tid som man verkligen hinner reflektera över detta möte. Och hur ska man hinna det i vardagsstressen? I morse när jag gjorde vällingen, så försvann Julian i väg när jag skulle sätta honom i stolen och jag började agera som vanligt, bli lite smått stressad och skulle snabbt gå och hämta in honom "med våld". Då kommer han. Självmant. Leendes och med ett stadigt tag med den lilla handen runt "fafa";  fafa är en liten leksaksgubbe med utmärkande skägg och talande hatt. Julian förknippar fafa med Lelle, eftersom jag har gjort en grej av att fafa dricker i allafall Lelle, när Julian är motsträvig på morgonen och inte vill dricka. Ja, det var ju klart att fafa också skulle sitta med och dricka denna morgonen. Jag tänker på alla dem mornar då man inte hinner "se" barnet för att man är för trött eller stressad, då när man inte förstår att det tar lite tid att leta upp fafa och då barnet inte förstår varför han plötsligt sitter i stolen utan fafa. Barnet förstår inte att mamma har för bråttom för att vänta.

Så kommer det en sådan här ledig dag då allt blir så tydligt.
Så säger jag högt till mig själv; I dag ska jag i allafall försöka teckna hela dagen och vi ska träna tillsammans med färgerna för jag vet hur stolt han blir när jag berömmer honom och hur bekräftad han blir när jag väntar på att han ska ta initiativet till att välja färg. I dag är det din dag min älskling! Nu ska jag skärpa mig och inte "glömma" att vänta in dig igen. Jag lovar.

Iallafall tills nästa vecka....




2 kommentarer:

  1. Dina ord går rätt in i hjärtat, min vän! Minns med vemod hur jag älskade våra lediga onsdagar när ni var små. Hur jag bara kunde sitta med er och låta fantasin flöda bland penslar, färger och sagoböcker. En varm liten barnarm runt min hals och jag kände att vi hade alla livets möjligheter just där just då. Vad kan vara viktigare i livet än att lyssna till våra barn?
    Kram mamma

    SvaraRadera
  2. Det är sant mamma! Det finns inget viktigare! Önskar så att man kunde stanna tiden i bland! Kram!

    SvaraRadera