Om allt blir bra...då ska jag..

 

 

Då rullar bollen, äntligen... Vi hade ett möte med habiliteringen och specialpedagogen i dag;  rapporterna ska skrivas och skickas in och samtalen med kommunen ska göras. Jag behövde inte göra så mycket mer själv just nu tydligen... Jag kände en rastlöshet, kommer jag ihåg, där jag satt, på den lilla stolen byggd för barn. Ska jag skriva något intyg? undrade jag sedan, lite smått förvirrad. Ett enkelt, nej, fick jag då till svar.-Har du numret till någon som jag ska ringa då? fortsatte jag, fortfarande lite förvirrad och högst beredd på kamp. Nej, vi fixar det här, sa dem. Oki, kan detta gå vägen, nu? Tänkte jag då. Jag är fortfarande inte bekväm med att vara obekväm.  Jag är inte van vid att vara så här såbar och beroende av andras beslut som jag är, just nu. Jag frågar mig själv; Vågar jag önska heltidsresurs? Kan man hoppas på så mycket? Vågar jag tänka teckenmiljö och språkträning för mitt barn, varje dag? Vågar jag tänka att mitt barn faktiskt kan få allt det stöd som han är värd att få?  Kan jag våga hoppas på att detta beslutstagande går fort nu, så att inte mitt barn blir lidande?

Åh, Tänk att kunna få luta sig tillbaka och bara andas och vara säker på att mitt barn är tryggt där han är, när jag inte är där. Det skulle vara så skönt. Kanske kan vi då även kan gå upp i timmar? Kanske jag kan få börja jobba lite mer med mitt jobb? Vara mindre personlig assistent? Bli en person med ett jobb och en "halvt" fungerande familj? Pussla med jobb-vardagen så som alla de andra mammorna gör hemma hos sig? Oroa mig över gardiner och sofföverdrag. Eller? Gör dem verkligen det?

Jo, men så ska det bli. På det ena sättet eller det andra. Det känns bara så tid-och-energi krävande allting...

Jag träffade en annan mamma i dag.

Jag träffade även hennes Hedvig, en ds-prinsessa, en 16 åring som tittade på mig under lugg. Mamman hade pigga, klara blåa ögon, men när vi pratade så var det som att hon försökte dölja något för mig. Hon uppmuntrade mig att njuta av Julian nu när han var liten, hon pratade snabbt och ursäktande. Det framkom i slutet av vårt samtal att hon hade fått alldeles för lite hjälp med sin dotter. Personalen i skolan hade inte förstått att hennes dotter var en prinsessa för prinsessan var synskadad. Just därför fick mamman slåss lite extra mycket mot drakarna. Prinsessans mamma var trött på att slåss nu. Det såg jag på henne. Trots att mammans ögon lyste av kärlek för hennes prinsessa så kunde jag ändå se besvikelsen bakom de där två blå. 

Jag önskar att det inte blir jag. Jag önskar att Julians och min väg blir lättare att vandra. Jag önskar att alla kommer att se Julian för den prins som han är. Jag vinkade och önskade mamman och prinsessan en bra dag.  Men dem vände sig inte om och vinkade tillbaka till mig. Jag var redo att gå men innan jag körde vidare så kastade jag en sista blick ner mot vagnen.

Där satt Julian och fyrade av sitt största, vackraste leende. Och vinkade. Med båda sina händer. Till mig. Som för att säga, att, oroa dig inte mamma,  allt blir bra. Jag lovar dig.