9/14/2011

Skulle du "bota" ditt funktionshindrade barn om du kunde? Och har mammor lättare för att acceptera?



Jag är lite kluven angående ett ämne som berör.
Det handlar om en pappan som vill "bota" sin dotters syndrom genom att försöka forska fram en medicin som ska förbättra hennes inlärningskapacitet. Du kan läsa en sammanfattning av artikeln här . Jag tycker själv att det är väldigt motsägelsefullt att den här pappan i en del av intervjun klagar på att forskningen blir svårare att utföra nu när KUB testerna har gjort så att ingen väljer att forska om Down syndrom längre, vilket är hemskt i sig och är en helt annan fråga,  men samtidigt som han uttalar sig så om detta så jobbar ju hans labb febrilt med att få fram den där medicinen som kan ta "bort" en del av syndromet. Det känns därmed inte som att han är så positivt inställd till just syndromet. Jag kan tänka mig att denna dotter, trots att hon kanske inte kan uttrycka det själv, känner sig förnedrad av att hennes intellekt uppenbarligen inte räcker till för pappan.
På tal om pappor, här följer en egen liten personlig reflektion som jag har gjort på hobbybasis; det verkar vara just papporna som har mest problem med intellekt-biten hos barn med nedsatt förmåga. Alltså att just den delen av funktionshindret verkar vara det som dem tycker är jobbigast, det är alltid dem som tar mest illa vid sig vid ett kast iq-test.Varför är det så tror ni? Att mammorna i sin mammaroll går runt och gullar och fixar och duttar med barnet hit och dit och av vana förklarar åt barnet, kanske till och med onödan i bland för hon/han förstår ju inte bättre...Nästan som att dem vill att barnet ska vara beroende av dem? Nu menar jag naturligtvis inte alla! Men vi har våra tydliga roller och barnets nedsatta förmågor känns ibland generellt mera accepterade hos mammorna?  Rätt eller fel reflektion?

I  artikeln framgår det även siffror på hur många av föräldrarna som skulle använda inlärningsmedicinen ," 27 procent säger att de definitivt inte skulle använda den, och ytterligare 32 procent sade att de var osäkra".




Jag blev förvånad av det höga antalet osäkra faktiskt, så nu vill jag veta hur skulle du göra om det skulle gå att välja? Skulle du "bota ditt barn?


3 kommentarer:

  1. För egen del så skulle jag inte ge min gosse som har DS medicin för att på så vis förbättra hans inlärning. Rent generellt, så tror jag att medicin skulle kunna vara en fördel för de som har svår inlärningskapacitet. Ser inget fel i det. Man kan göra en liknelse med de som har neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, där de som äter medicin upplever ett klar förbättring och en bättre livskvalité. Likaså de som är diabetiker, demenssjuka, reumatiker etc. medicineras för en förbättring, inte att man ska bota. Sin sjukdom, funktionsnedsättning lever man ju med och accpeterar, men som sagt, skulle det vara av en fördel, ja varför inte!?

    SvaraRadera
  2. Jag skulle aldrig kunna ge Jamie någon medicin för att "bota" honom, utan sitt DS så vore inte Jamie min Jamie. Det går inte att ta bort något och tro att det är samma person kvar. Jag tror inte det i alla fall.

    SvaraRadera
  3. Tack för era kommentarer! Ni har så bra åsikter mina bloggisar! :) ha en bra dag! Kram!

    SvaraRadera