Finns det gränser i humor?

För femte året i rad träffas funktionshindersrörelsen och Public Service. I år var temat humorns möjligheter och gränser. Ämnet får mig att fundera lite över vad jag själv tycker att det är okej att skämta om egentligen. Jag har ju alltid sagt att jag tycker att det är okej att skämta om allt så länge det inte är på någon annans bekostnad. Men hur ska man veta det? Alla tar saker olika, det kanske inte är alla som förstår ironi? Särskilt inte om du har en diagnos som Asperger tex. Är det okej för någon annan, utan diagnos, att skämta om din Asperger då? Om en person med ett funktionshinder tar illa vid sig, så blir det ju snarare ett personligt påhopp istället för humor. Det är en väldigt svår och individuell fråga, det här med humor och gränser, tycker jag.

Vad tycker ni läsare? Finns det gränser i humor? Och var drar vi dem i såfall?

Förresten en liten reflektion från min sida när jag tittade på webbtv från föreläsningarna. Har ni märkt att benämningarna på våra olika roller angående funktionshinder har förändrats i samhället? När hände detta? Och är det vida spritt nu att funktionshindrade kallas för funkisar och "normala" för normater?


Här nedan följer ett inslag från en humorturné från 2010 som visades, där Jonatan Unge och Nanna Johansson från Tankesmedjan i P3 debatterar för och emot ”handikappsanpassning”.