Vardagsbetraktelser och tankar om sömn...

Jag sover inte längre.

Det är ingen bra ide att missa sin skönhetssömn. Det får ju sina konsekvenser, det har jag märkt.. Som i den lokala matvarubutiken till exempel när man har dragit till sig någon rödrock för att fråga efter någon dåligt placerad och inklämd matvara. Dem mörkblåa ringarna under ögonen och mitt likbleka ansikte kan skrämma bort vilken trevlig kassörska som helst. Eller, som när man väl har hittat den där matvaran, som man letat efter i en timme pga bristande hjälpinsats, ja då står man där i kön som en zombie och gungar till ljudet av matbutikens sorl och väntar...så vilar man ögonen lite, bara en nanosekund..zzzzz...pip...zzzzzzzzz....vara som slås in i kassan....pip...en vara till....zzzzzzzzzzzz....och så plötsligt vaknar man till med ett ryck och så märker man att man har gungat ur kön och hamnat sist igen. Då får man börja om, in i kön igen till förvånade blickar, och så hoppas man på att inte somna ännu en gång. Tar man inte sina steg framåt eller armbågar sig förbi de andra stressade "pigga" människorna, ja då missar man kassan. Samhället är inte byggt för svagheter, trötthet eller brist på uppmärksamhet. Du får skylla dig själv om du inte klämmer in din skönhetssömn där du kan. Det spelar ingen roll hur ditt liv ser ut, samhället är inte rättvist, för vi som hamnar efter i kön, vi får allt vackert göra om och göra rätt. Well , nu är det ju faktiskt inte så att jag självmant väljer att inte sova. Jag vill sova. Å h käre gud vad jag vill sova. Sömn ligger allra högst upp på min önskelista just nu. Det är bara det att det gör det inte på mitt barns. Mitt barn VÄGRAR att sova. Han vill INTE gå och lägga sig. Han är uppe tills han däckar, och det kan bli seeent. Sedan vaknar han mitt i natten, klockan 4, ledsen. Men pigg, piggaste piggelin i ungefär en timme. Sedan somnar han om efter ett antal hårda sparkar på mina smalben eftersom han vid det här laget ligger bredvid mig i sängen bara för att jag är så trött så jag inte orkar flytta honom. Pappan då? undrar ni? Ja, han har flytt över till gästrummet för länge sedan. Jag kan höra hans snarkningar genom väggen. Så här ligger då jag och stirrar upp i taket och VET att nästa gång juniormannen vaknar bredvid mig så kommer klockan att vara halv 7. Prick. För så har det varit i två veckor nu. Och jag kommer att längta tills att jag får gå och lägga mig igen.

Glamoröst att vara småbarnsmamma?...naaaaaeee.