11/11/2011

Den bittra verkligheten när barnen är sjuka










Jaha, då var det äntligen helg då!

Tjoho!..eller nåt...erhm..

...här går jag trött, fortfarande runt i mjukisbyxor och håret på ända, fullt nedsmetat med kåvepenin-dreggel från lillen. Ingen Fredagskänsla här inte... Jag tänkte att det kanske var dags att pigga upp sig lite på kvällskvisten med en promenad, så jag gjorde slag i saken och ringde in nannyn (läs farmor) och tog en prommis ner till affären. Där stod jag i kön och sneglade på några fina party-flickor: klädda i högklackat, den lilla svarta och päls..En av de tjoande tjejerna höll en kasse klirr och ett paket cigg. Hennes blonda hårsvall var nyfriserat och glansigt, läpparna glänste, klarröda. Jag tittade ner i min egna kasse: nyponsoppa och toapapper...Jag försökte samtidigt att dra fingrarna genom en av mina råttfärgade hårslingor, men fastnade i penicillin-kletet och gav genast upp. Letade istället förstrött efter mitt cerat i fickan att svepa över mina torra, fnasiga läppar, men kom på att katten hade lekt med det i morse och det hade rullat under sängen. Tänkte då att; varför fortsätter jag i bland att bekämpa, småbarnsträsket och dess verklighet, när jag mycket väl vet hur det är? Hmmm..och så undrar jag om det finns någon annan där ute som, precis som jag, blir arg på folk som gör det som du själv skulle vilja göra, just i det tillfället, men inte kan?


TREVLIG HELG! :)


1 kommentar:

  1. Javisst minns man hur det var...fast i mitt fall satt jag och tittade ut över kohagen medan det sjuka barnet ifråga snusade i min famn (min "nanny" bodde 20 mil bort) och frågade mig själv: hur hamnade jag här..? Samtidigt som jag för allt i världen inte skulle byta bort mina underbara ungar och mitt liv på landet för ett ytligt anonymt storstadsliv...detta var ju MITT val! Så min dotter, vågar jag nog påstå att trots dina råttfärgade slingor och dina fnasiga läppar tror jag att ett liv i deras kläder snabbt skulle tråka ut dig...Puss

    SvaraRadera