11/30/2011

Hur kan man förneka sitt barn?

Jag tänker på föräldralösa barn. 
Det gör jag nästan alltid när det börjar närma sig Jul. 
Det är något inbyggt, inlärt tankemönster hos mig, något jag har med mig sedan barndomen.

Flickan med svavelstickorna gick just förbi utanför mitt fönster med sina rödgråtna ögon och sina frusna händer i fickorna. Jag vill inte vara den som viftar bort henne. Den som ser, men låter henne frysa ihjäl, alldeles ensam.

Jag vet, jag har skrivit om detta innan, men nu är det dags igen. För mitt hjärta, det gråter. Det gråter för att denna bortglömda barnaskara som jag tänker på just nu är barn precis som mitt eget. Det är barn med speciella behov. Jag kan se mitt egna underbara barns vita kalufs på de där bilderna, jag känner igen den där busiga blicken som uppmanar om lek. Jag känner igen något hos dem alla.

Men dessa barns framtid ser inte ut som mitt egna barns framtid. Dessa barn kanske inte ens har en framtid överhuvudtaget? För jag tycker faktiskt inte att man kan kalla ett liv på en institution för en framtid.

Det är något så ofantligt sorgligt med en mamma som väljer att välja bort sitt barn. Hur det än var fatt med mig och mitt liv så skulle jag aldrig kunna lämna bort mitt barn. Även om det hade varit för mitt barns eget bästa. Jag skulle inte klara av det. Jag kan säga det helt utan att tveka. Jag går genom eld och vatten för mitt barn. Jag skulle hellre dö.

Kan inte jag då få ställa frågan, hur föräldrarna i Ryssland kan välja bort sina barn med Ds? Får man ställa den frågan? HUR KAN MAN LÄMNA SITT BARN PÅ ETT BARNHEM? FÖR ATT SEDAN NÄR BARNET ÄR FEM ÅR LÅTA DET SLUSSAS VIDARE TILL EN INSTITUTION?

Jag känner inte till dessa föräldrars bakgrund men... Utan att känna något? Utan att säga något? Utan att försöka fly från landet med barnet under armen? Hur kan man?

Jag har inte så många bloggläsare. Vissa dagar har jag väldigt många, men generellt så har jag ca 200 om dagen. Tänk om alla ni ca 200 läsare hade kunnat gett 300 kronor var. Då hade vi tillsammans kunnat ge ett av dessa barn en familj. Tänk, en egen familj.

Tänk på det, och vilken kraft man kan ha med en blogg. Jag önskar att fler skulle vilja göra mer. Jag önskar att fler med mer kraft gjorde mer.

Barnen.

Några av dessa barn på Recce Rainbow adoptionsbyrå har jag följt sedan några år tillbaka, och jag ser nu att en del av dem som jag har följt har gått vidare. Jag tänder ett ljus för dem i kväll.






En dikt nedan är skriven av ett föräldrapar som adopterade ett barn som sedan gick vidare.

A tribute to Dasha.

In some people’s eyes,
you really weren’t ours
In our eyes,
you were our child.
I am not the same
as before you. I
love you and think of you,
just as a mother would
If they could only see into my heart,
they would know
you are with us always
TO US YOU WILL ALWAYS EXIST
To us you will exist
in the flowers
in the trees
and all things
God has given us.
You are the warm caress of God’s sun
An angel whispering in the wind
A heavenly summer shower
The colors in a rainbow
You are now safe in the Shepherd’s arms
A halo upon your golden head
Butterflies dance about you
In fields of Daffodils
And skies of blue
Rest In Peace my love,

Mommy & Daddy

2 kommentarer:

  1. För oss som inte har så mycket över när räkningarna är betalda, men ändå vill hjälpa så kan jag rekommendera SOS barnbyar. Via SMS kan man skänka från 10 kronor upp till 100 kronor. Varje krona är viktig. Hur lite eller mycket du än skänker så kan du somna med gott samvete och vetskapen om att du har hjälpt ett barn.
    Fantastisk blogg. Kikar in varje dag och förundras över din styrka och ditt mod. Din lille Julian är så söt, jag tröttnar aldrig på att läsa om hans äventyr och bedrifter. Gud välsigne er!

    SvaraRadera
  2. Tusen tack! Du har alldeles rätt i att varje krona räknas och att det är bra med etablerade organisationer som SOS barnbyar, där man vet att pengarna verkligen hamnar hos barnen. Julian har ett fadderbarn och vi ger 200 kronor till vårt fadderbarn varje månad. Jag vet att det gör skillnad för denna pojke. Det är hemskt att pengar ska betyda så mycket, men det känns skönt att göra något. Jag står hellre över en ny tröja till exempel för att kunna ge ett mål mat till denna pojke. Vi borde alla göra något och oroa oss mer över sådana här saker när det faktiskt ser ut som det gör i världen.Tack för din kommentar och din välsignelse! Du gör gott!

    SvaraRadera