Ett stort bekymmer?

Ni vet det där ordspråket som de äldre rutinerade mammorna använder sig av så ofta?
Nåja, det går i alla fall så här; Små barn; små bekymmer, stora barn; stora bekymmer.

Jag har blivit högst bekant med detta uttryck under dem senaste veckorna..Och även lite förbryllad över det faktum att det verkligen stämmer. Ju äldre Julian blir, ju mer upptagen blir jag. Det går knappt att se omslaget till min kalender längre för alla kallelser och påminnelser och post-it lappar som ligger där, instoppade mellan bladen, som en påminnelse om att min fritid är högst begränsad för en lång tid framöver. Att det även blir så mycket tydligare att han har Down syndrom ju äldre han blir, är en petitess i sammanhanget. Det ska förebyggas och det ska beredas och det ska kommas i tid till olika check-ups. Det ska även användas hjälpmedel, och då ska du helst veta vilket hjälpmedel som används bäst inom just det område som du ska träna mest för tillfället. Och du ska göra dessa övningar varje dag. Det tar bara några minuter försäkrar dem oss. Men som en annan klok Ds-mamma skrev; om vi lägger i hop alla dessa minuter, på alla dessa övningar som vi ska göra varje dag, så har ju dagen gått för länge sedan...

Vad finns då kvar? Ingenting mer än ett dåligt samvete.

Jag älskar honom. Jag älskar så att det gör ont. Men detta handlar inte om honom. Oron, stressen, allt kom-ihåg, handlar inte om honom. Det handlar om att han har det lilla extra, att det lilla extra liksom även tar lite extra tid. Det lilla extra påverkar allt. På alla områden. Där en "vaniljmamma" har lagom mycket, så har vi "funkismammor" alldeles på tok för mycket. I allt. Hela tiden. Jag tycker att det är väldigt bra att det finns en plan. En vårdplan för våra barn. Men det saknas liksom en plan för oss föräldrar. Vart hamnar vi i allt det här? Vi som sitter uppe hela nätterna för att vi vet att det inte är lönt att gå och lägga sig när vårt överaktiva barn ändå snart vaknar och vill leka. Vi som tills vi ska gå upp och nattramla låter vår nattlampa lysa för att kunna suga in varje ord som står skrivet om hyperaktivitet i varje text som står skriven i varje värdefull faktabok.
Vi funderar över det nuvarande problemet, ska vi sätta in medicin? Eller inte? Hur länge ska man vänta? Vem besvarar dessa frågor åt oss? Vart är vår kalender? Vart är våra tider? Vart är våra check-ups?