Att resa i jobbet, med barn, är ingen lek

Jobbväskan är packad! Man kan ju tro att det bara är Julian som ska ut och resa ;)

Här har vi fixat det sista inför morgondagens jobbuppdrag, och väskan står packad. Det blir tåget till Upplands Väsby och där ska vi gå på unik Melodifestival! Det ska bli kul! Det är ett uppdrag för mötesplatsen men Julian följer med. Nu är det helg, men även på uppdrag mitt i veckan så brukar jag ta med Julian. Visst barnomsorg är bra, eller som Marcus Birro säger; "själva fundamentet för en god yrkeskarriär" och faktiskt kärnan till att ett vuxet jobbliv överhuvudtaget ska fungera. Nu har ju inte så mycket av det fundamentet funkat för just oss, då vi med ett annorlunda barn inte bara behövde oroa oss över att kunna lämna över till någon vi egentligen "bara kunde namnet på", utan var tvungna att vara jobbiga och kräva att denna person även kunde teckenspråk, helst vara en super pedagogisk människa som brann för olikheter och som såg individen, någon som kunde ställa upp på att framöver vara tillgänglig för möte med Habilitering, materialtillverkan, klippa och klistra, skriva dagbok, någon som kunde ställa upp på att lära sig en helt ny modell att jobba efter, Karlstadmodellen. Nu hade vi ju sådan tur att vi fick just den där personen som vi önskade. Halvtid. Visst. Vi hade önskat en heltidsresurs från start, men det är en annan historia och ett helt annat blogginlägg. Vi har verkligen världens bästa resurs 50 % just nu, och hon gör allt hon kan! 

Om man har en egen firma som jag har och ett jobb där man arbetar dygnet runt så är det ju så att barnomsorgen inte riktigt är uppbyggd efter detta sätt att jobba, sedan halvtid resurs på det, så förstår ni att saker och ting får stryka på foten. För mig finns det dock en annan starkare anledning till att jag tar med Julian på mina jobbuppdrag; För att skapa medvetenhet. Det är alltså ett medvetet drag att släpa med Julian överallt, jag vill att människor undermedvetet ska få konfronteras med sina känslor angående olikheter, och få se och ta del av den underbara människa som J är. Han passar kanske inte alltid in i alla sammanhang eller beter sig enligt "normen", men jag tycker "normen" är tråkig, jag vill spränga gränser och det vill Julian med. Vi behöver vara öppnare i vårt samhälle för olikheter och jag tror att den enda vägen till att möta dessa olikheter är att möta just i "vardagen". Självklart så "stämmer" jag alltid av med J, (och folk runt omkring oss) vilket humör han är på och jag anpassar mig alltid efter honom. En förutsättning för att det ska funka.

För oss som har barn som kanske har lite andra behov och som inte är så "anpassningsbara" som andra barn så är det svårt att ens våga ta sig ut bland folk i bland. Hur ska vi kunna veta vad vårt barn kommer att ställa oss inför? Hur ska andra reagera? Kommer folk runt omkring få en felaktig bild av de barn "som är som mitt"? Visst kan man tänka, jag skiter i er, ni får tycka som ni vill, men i alla lägen så orkar man inte tänka så. Ett tag så gick jag inte och handlade själv med Julian för när jag var trött så orkade jag inte springa efter honom hela tiden (han rymmer, undersöker och är överallt ) jag orkade inte heller alltid stå tillsvars för alla hans påhitt, hans utbrott om han inte får som han vill, och alla människor han skulle gå fram till, men sedan när jag kom på att han kan sitta fastspänd i vagnen ett bra tag med lite stimulans från mig i form av uppmuntrande ord, så lyckas jag numer "powerhandla". Så nu blir det powerhandling, vilket ungefär går till så här;  Plocka mjölk, jätte-snabbt, (ljus röst till Julian, ooo vad duktig du är yayay)  plocka bröd, jätte-snabbt och så smör, (dutteduttedutte Julian, nu e vi klara snart )  jätte-jätte-snabbt ... Mot kassan och betala, ännu snabbare..Ut! Du hinner inte ens titta mot godishyllan, super! En förutsättning för att denna metod ska funka är att du handlar i en affär där du känner till var alla varor står.

Det tråkiga med alla dessa anpassningsmetoder som vi föräldrar håller på med är att det oftast är just vi "annorlunda" föräldrar som måste anpassa oss efter hur det ser ut. Folk är rädda för det dem inte känner igen, konstiga beteende, udda utseenden. Visst skulle det vara skönt med lite mer acceptans? Tre grupper som jag skulle vilja se mer av i ALLA sammanhang i vardagslivet är; funktionshindrade, gamla människor och barn. 

Det är nämligen dem tre grupperna som har oss mest att lära om livet.

Och så lite tips

Jag är absolut ingen expert men jag tänkte ge er några seriösa tips, hur ni kan göra, om ni ska ta med era "annorlunda" barn på jobbet, eller andra sammanhang och som har funkat för mig:

Anpassa dig efter barnets behov

Planera långt innan, vad kan gå fel? Försök vara både psykiskt och fysiskt beredd på ALLT som kan hända!

Var närvarande

Förklara för folk runtomkring hur det ser ut och att du anpassar dig efter ditt barn, eftersom han/hon är med dig

Utsätt inte barnet för situationer där han/hon inte kan bestämma; takt,tempo, etc

Ge barnet din fulla uppmärksamhet och ha kul! Ditt barn är en liten copycat, är du glad så smittar det av sig på barnet! 

Att utsätta sig för att blotta sig själv och sitt barn på detta sätt innebär utmattning, kolla därför så du kan få avlastning, barnvakt eller annan passning någon dag efter resa/fest/evenemang med barnet

Lycka till!