När min älskade tar sats

Hos oss rullar det på igen. Jag tycker att det är skönt med rutiner, välkända hjulspår, tryggheten som infaller sig och skapar lugn. När man har ett barn med särskilda behov så är det ett evigt trygghetstörstande i vardagen. Tänk om vår familj hade bott i en kaotisk storstad? Tänk om vi inte hade kunnat lita på att folk i vår absoluta närhet hade fångat upp J när han rymmer iväg från oss? Jag vet att dem som stöter på J i vardagen oftast är snälla människor och som vi även till en viss del känner. Här känner alla alla, både på gott och på ont. För oss så är det mest på gott. Flera av dessa människor vet vem J är, hur han är och varför.. Dem vet att han hör hemma hos oss och dem hittar hit. Dem tycker om honom, han sprider underbar glädje till alla omkring sig. Han får dem blyga att öppna sig, dem utåtagerande att stanna upp och lyssna. Han lämnar små, små magiska spår av glitter efter sig vart han än går. Han lämnar leenden som stannar kvar hela dagen hos dem som han möter. En plötsligt utdelad kram till en total främling, en kram helt utan eftertanke. Kanske var det någon som behövde den lite extra mycket? Julian följer sitt hjärta. Han går alltid med öppna armar. För honom finns det inga onda människor, ingen illvilja, ingen misstänksamhet.

Eftersom det är litet här, där vi bor så vet jag oftast vem Julian ger sin kärlek till, vem han vill bli upplockad av och om jag tappar bort honom så kan jag nästan alltid vara helt säker på att han kommer tillbaka till mig.

För mig är det en varm känsla att landa i när min älskade tar sats.