Odugliga funkisar?-Eller på lika villkor?

 Åh.
Jag tycker att det är så synd att det fortfarande är så många som jobbar ideellt runt våra barn. Med goodwill, ideella föreningar, projekt och stipendier så kommer vi ingenstans! Vi skapar en vi-och dem-zon som utfodrar folks fördomar dagligen.

Det är som att erkänna att vår målgrupp är mindre värd och att vi inte behöver pengar för att leva. Skulle vår samhällsgrupp på något sätt inte behöva leva på lika villkor?

Visst, jag förstår att det kan kännas tryggt att tillhöra en förening eller ha slutna grupper, och att det känns tabu att tjäna pengar på människors livsöden. Men nu finns vi ju här eller hur? Och vi kräver ju samma sak som alla andra. Varför ska vi inte kunna få leva inkluderat? Vi måste UT i samhället för att folk ska förstå och vi måste ta betalt för våra kunskaper. Vi kan inte sitta kvar i 70-talets bruna-mönster-tapets-klädda-rum och diskutera och ge kunskap för en gratis kaffe och en bulle. Nej, vi måste KRÄVA vår rätt. Precis så som vi kräver den hos kommunen när vi vill ha bostadsanpassning, eller när vi kräver att våra barn ska få assistent på skolan, eller när vi kräver att folk ska förstå hur vi har det. Ut och visa hur vi har det!

Varför tror ni att våra funktionshindrade tonåringar blir deprimerade, mår dåligt och är "lata". Det är såklart för att de inte är behövda på arbetsmarknaden bland annat. Vad skickar vi ut för signaler egentligen till våra funkisungdomar? De får ju sin dagersättning även om de endast sitter och spelar tv-spel hela dagarna och inte gör någonting. Men de behöver ju inte göra någonting? För de kan ju inget? Det sätts inga krav på dem. Det samhället inte fattar är att de skulle tjäna på att låta våra barn jobba. Men det kostar tydligen samhället för mycket pengar för att kunna lyckas få till en bra metod för att sätta dessa krav på funkisarna. Eller är det bara för obekvämt att tillsätta en sådan metod?

Nej, då är det mer bekvämt för kommunen att dela ut dagpeng till oduglingarna och att tillsätta en redan utarbetad funkismamma till att gratis hålla i alla existerande fikagrupper och träffpunkter för ungdomar och föräldrar och anhöriga. Och den utarbetade funkismamman biter ihop och gör det. Varför? Jo, för att det är ett livsviktigt stöd för många och utan det stödet skulle livet vara mindre värt att leva.