6/26/2012

Logopedi och Vardagskomedi



Ett besök hos logopeden stod på schemat i dag.

Vi var hos logopeden i dag och jag fick lite dåligt samvete som vanligt. Jag kan ju faktiskt träna mer med Julian i vardagen ibland. Men nu när vi idag var på plats och jag inte kom undan så försökte jag utnyttja besöket till fullo och vi fick iallafall Julian att gå med på det mesta. Jag kan väl tycka att just logopeden har varit något som vi har behövt minst av (och varit minst hos) då vi tränar Karlstadsmodellen med ljudande etc. Det vi gör i munmotorik annars hemma är stimulans av eltandborste runt munnen, och det har räckt hittills. Men idag fick vi lite mer övningar att göra såklart...(det här kan ni göra över sommaren)...;)

Som ni vet så pratar Julian nu. Det är väldigt kul, för han har väldigt mycket kul att säga. Bara idag erbjöds jag två tillfällen med gratis vardagskomedi på högsta nivå av min älskade lilla son.


Scenario ett.

Julian betraktar en tjej som står och väntar utanför affären. Ingen förutom Julian kan sitta och stirra ut en människa långt över vad man normalt gör. Han tar in varenda detalj och det blir lite sådär pinsamt efter ett tag. Jag brukar få be honom att titta någon annanstans, så inte "betraktelseoffret" ska dö skäms-döden. ..Nåväl, efter ett tag så dök tjejens sällskap upp. Julian reser sig från bänken och skriker - Hej, kompis!!


Scenario två.

Efter besöket hos logopeden så går vi till MAX för att äta hamburgare, eller bacon, som Julian kallar det. Vi har beställt vår mat och slår oss ner. Vi väntar på våra burgare. En man går förbi med sin mat, då lyfter sig Julian upp ur stolen, och tittar på mannens burgare, han undrar sedan högt om mannen kanske var servitör och frågade; -Julians bacon?

Mannen går vidare.
Julian sätter sig ner med en suck och en duns. Han ser riktigt besviken ut och sedan drar han tag i mitt linne och pekar med en cirkelrörelse ut över MAX stolhav: - Mamma titta. Alla bacon.




2 kommentarer:

  1. Att få ett barn med DS, att känna att man är "utvald" att ta hand om detta underbara barn kan få en att tänka många tankar. Mörka som ljusa. Vardagen kan lysas upp på oväntat sätt samtidigt som den kan svida så. Handlar oron och sorgen om att inte räcka till? Eller handlar det om skam eller otillräcklig ork? Varför blir vi så ledsna? Samtidigt som vi kan glädjas åt all den lycka som våra barn skänker oss?

    Tack för en fin blogg!

    SvaraRadera
  2. Tack för fin kommentar! Ja du, en känslobergodalbana kan det vara många gånger beroende på olika omständigheter. Men man får försöka koncentrera sig på lyckan! :) kram

    SvaraRadera