När Virvelvinden rullar in..

Julian har en kompis som bor nära. Vi kallar henne för Virvelvinden. Vi kan låta henne få representera många av de andra barnen i Julians ålder. Hon är snabb, har en vilja av stål och en aldrig sinande energi som räcker flera varv runt kvarteret och om igen, till skillnad från vår försiktiga lilla filbunke (förutom vissa ryck)... (oftast när mamman är trött).

Självklart så tycker jag det är helt fantastiskt och otroligt underbart att virvelvinden är här och leker med filbunken, även om det tar mycket tid och energi från mig att guida TVÅ personer i lek och samspel. Julian har en tendens att bli frustrerad om det går för fort och det har hänt att han drar i håret osv. Av denna och av andra anledningar så måste jag ha koll precis hela tiden. I vanliga fall kanske man kan släppa blicken lite med fyraåringar men jag vill inte att det ska bli "fel" och jag hänger i kulisserna nästan hela tiden eller är i tight samspel med barnen.





Julians kompis Virvelvinden med sin bestämdaste röst - Vi måste ta en liten paus Julian och läsa saga, så vi orkar hoppa mer i sängen sen..

Just nu så njuter jag av att de fortfarande är på samma nivå, någorlunda iallafall, men jag märker tydligare och tydligare att virvelvinden håller på att växa ifrån minJulian på många olika sätt..Det är lite sorgligt.    Virvelvinden pratar snabbt och lägger pussel som ingenting och läser bok och jag sitter bredvid och hjälper Julian så gott jag kan för att han ska få fram det han vill förmedla.  Virvelvinden vänder sig i och med detta mer till mig i leken och jag får medla.   Julian är mycket MIN med sina saker just nu, och det är svårt att få honom att låta andra få låna, den nivån har virvelvinden vuxit ifrån för länge sedan och det blir lite krock där trots att de är av samma årgång. MEN denna goa kompis till J har en egenskap som gör att hon inte tröttnar i sällskapet med honom och det är att hon är beroende av att få vara hjälpsam!   Hon vill så gärna hjälpa, hon vill mata Julian, ge honom dricka, hjälpa på med skorna osv, osv. Än så länge så dömmer hon inte honom efter vad han inte kan, utan ser det bara som hennes självklara uppgift att få hjälpa. Visst hon frågar varför han inte kan vissa saker som hon tar för givet, men hon nöjer sig med svaret att det bara är så och är överlycklig över att hon får rycka in. I dag var hon här och matade och tittade på barnprogram.

När kärleksparet inte alls fick hoppa i sängen mera så sprang de iväg och satte sig i fåtöljen och kollade på Byggare Bob. Den förälskade vinden försökte stjäla kyssar från en svårflörtad Julian som blir sur när han missar minsta lilla bit av sitt favoritprogram. Men lite smickrande var det allt med alla pussar och kramar...sådär i smyg...

Efter barnprogrammet så stämde virvelvinden impulsivt upp till sång med den blå gitarren utan hela strängar, men trots det så blev en hel repetoar med låtar som; Jag älskar Julian, Julian älskar sin hund och Jättebra. Det blev mycket improvisation; text och melodi satt inte alltid där den skulle, men hon sjöng från hjärtat och oj vad vi dansade! 

När vi hade tagit om alla låtarna en sisådär 30 gånger på vindens begäran och vi inte orkade dansa mera så var artisten tråkigt nog tvungen att gå hem.

När dörren hade stängts och vinden virvlat ut efter flera snabba, blöta kindpussar och löfte om lek en annan dag, så kunde jag urskilja glans i Julians ögon och en putande underläpp. Lite vemod i mitt bröst då jag tänkte på framtiden och att det kanske kommer en tid längre fram när det inte alls är tufft bland kompisarna att leka hjälpredor. Längre. När skillnaden mellan J och andra betyder mer. När låtar inte längre skrivs till honom. När virvelvinden kanske inte alls är lika ivrig över att få komma tillbaka och leka en annan dag.  

Jag kommer inte alltid heller att kunna stå där i kulisserna och ibland kommer det att bli fel, och vetskapen om att min lilla kille kommer att bli sårad av andra som inte förstår honom och att han inte kommer att hinna få en chans att försvara sig gör så jädrans ont i mitt hjärta.

Men jag vet att det stora vemodet bara är mitt. Just nu iallafall. Att det onda i hjärtat bara tillhör mig . Än så länge. Men jag önskar att jag för alltid kunde bära all smärta han någonsin kommer att känna och jag ska göra allt som står i min makt för att han ska få vara den han är och bara vara lycklig även längre fram i tiden då han är äldre och förstår mer och i de tillfällen då vindarna har vänt min älskade ryggen till.