Svårt för att ropa hej!

Pust.

Jag är glad att det går så bra för lillplutt på förskolan och jag svävar inte i ovisshet längre. Det är så lätt att oroa sig och för oron att stanna kvar i bröstet, det är svårt att låta det vara bra när det verkligen ÄR bra.

Man tänker; Nu borde ju något gå fel snart. Men det gör det inte och man kan andas ut.

Vi ska tänka team runt Julian nu och det inkluderar alla i personalen, och jag måste släppa och våga låta det vara så. Han kommer att ha sin resurs såklart, men inte hela dagen och inte hela tiden men han och jag ska ändå känna oss trygga i att han ska kunna bli förstådd av alla i personalen. Det är fin personal. Engagerad.

När det känns bra så börjar man planera, för framtiden...

Skolan. Hur blir det då? Hur går tänket på skolan som är närmast oss? är de för inkludering? Har de ens haft ett barn med funktionshinder innan? Förskolan hade inte haft det då Julian började.

Jag måste ringa och kolla. Är man kontrollfreak om man ringer upp skolan redan nu? nästan 3 år innan ens barn ska börja? för att "varna" dem och börja kolla läget?

Jo, men såhär är det; Jag tänker inte stå förvånad, ledsen och besviken med massa extrajobb på mina axlar om deras "tänk" inte fungerar, nejdå, rockärmarna är uppkavlade, jag är beredd.

Kanske vi måste flytta? Jag måste även tänka jobbmässigt. Planera för alla i familjen. Skola, fritid, aktiviteter, habilitering, sjukvård. Allt ska klaffa.