9/12/2012

De starkaste stjärnorna lyser här på jorden.



Det har runnit en del vatten under broarna sedan vi senast sågs mina kära läsare och jag har helt enkelt inte haft tid över för att hinna sätta mig ner och skriva till er. Jag har börjat på ett nytt jobb. Som personlig assistent. Och jag älskar det!

För många år sedan när jag var yngre och siktade mot alla stjärnor av plast som jag trodde var äkta så förstod jag inte alls vad folk runtomkring mig snackade om när de lovordade sitt jobb som personlig assistent, jag kanske till och med fnös när de kallade valet av yrke för något av det bästa de någonsin gjort. Men nu, alla dessa år senare, och på plats "ute på fältet", som assistent till en sjuårig liten vacker stjärna så förstår jag precis vad de menade. Det är en ära. Varför?

Jo.

Jag älskar att ständigt påminnas om min egen lycka, om det som är litet, men ändå störst, om mina ben som kan springa, om mina armar som kan lyfta, om min röst som kan tala. Jag använder mer än gärna mina fullt fungerande kroppsliga resurser för att kunna hjälpa någon annan som saknar det som alla andra tar för givet.

Som samhället ser ut idag så är det svårt att leva utan allt det som andra tar för givet och du får en otrolig ödmjukhet till livet genom att leva nära den bristen. Det ger mig otroligt mycket tillbaka. Att få vara den som förmedlar en liten flickas röst och vilja till verkligheten. Flickan i sin tur belönar mig mycket och gärna genom att bjuda mig på det största och vackraste leendet som en liten sjuårig flicka kan ge. Det är stort.  Mycket större än stjärnorna av plast.




Just det, ja. Vi har ju varit på bröllop i Småland också.



Ser ni att jag klippt av mig allt det slitna håret?


Visst ser man att dessa tu är som gjorda för varandra?



Mannen sjöng för sin brud som gick in till låten "She" av Elvis Costello




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar