Vi skördar framgångar



Liten bebis som var önskad och älskad


Visst är det väl så att du alltid saknar det som du inte har eller kan få. Är du sjuk så saknar du din hälsa allra mest. Kan du inte få ett barn trots att du inget hellre vill så är synen av ett barn i någon annans famn helt outhärdlig. Är du dödsdömd och har kort tid kvar att leva så ångrar du allt det du aldrig gjorde och aldrig kommer att få göra. Oftast är det så.

Är du däremot helt frisk så mäter du din lycka med andra måttband. Det du saknar är ytliga förnöjelser som för stunden gör ditt liv lite lättare att leva. Har du kort hår vill du ha långt, har du en vit soffa så vill du hellre ha en grå. Har du lite pengar så vill du ha mer. Det finns nästan alltid, hos alla, en underliggande önskan om att vara lite smalare och lite snyggare.

Därför ställer jag idag frågan; Varför är det så svårt för människan att bara nöja sig?

Jag kommer ibland på mig själv med att utöva ett väldigt osmickrande beteende. Det går ut på att jag låtsas vara missnöjd för att göra andra missnöjda runt omkring mig glada. Ja, jag gör någon slags otäck flockgrej och misstrivs med saker i mitt liv för att passa in eller för att inte få folk att känna sig obekväma i min närvaro. Jag blir förbannad på mig själv, för jag lever inte för någon annan och jag vet så mycket bättre än att inte vara stolt över det jag har. Visst, jag skulle kunna kunna gå ner några kilon, jag skulle också vilja ha längre och tjockare hår, vara bättre på vissa saker, vara smalare, snyggare. Ha råd med en schysst inredningspryl. Men varför inte hellre nöja sig och vara lycklig och stolt över allt det jag faktiskt har, just nu?

Så en dag så kör jag ett test. Jag är nöjd. Jag låter alla, hela tiden, få veta att jag är lycklig. De dagar det känns motigt så fejkar jag. Då jäklar händer det grejer. Folk rynkar näsorna, blir smått förvirrade. Vad är jag för konstig typ som går runt och ler hela tiden och är helt nöjd med livet? Hon är inte som vi.

Är du verkligen helt tillfreds med de där extra kilona runt magen, på riktigt? Det faktum att du inte riktigt hinner träna så mycket som du vill just nu då? Hur är det med det egentligen?

Jag svarar att jag är nöjd. Jag orkar inte lägga tid och energi på mina kärlekshandtag just nu. Jag har annat för mig. Det betyder inte att jag i ett senare stadie inte kommer att träna lite mer, äta lite mindre, men jag nöjer mig just nu.   

Frågorna avlöser varandra. Hur lyckas man känna sig nöjd? Hur behåller man känslan? Så kommer frågan till sist. Den som hängt i luften ett tag men inte vågat bli ställd förrän nu.

Men ärligt talat. Hade du inte hellre velat ha ett barn utan Down Syndrom om du hade fått välja själv? 

Jag vet att ni som frågar detta inte alls förstår. Ni tror att allt måste vara enligt en mall. Tillrättalagt. Ni vill att det ska vara synd om mig för att mitt barn i era ögon är "handikappat".

Det är inte synd om mig. Jag är nöjd. Mitt barn är alldeles, alldeles perfekt och precis så som jag vill att han ska vara. Vad är det som är så svårt att förstå? Varför får jag inte vara nöjd med att ha ett (enligt samhället) "defekt" barn? Varför får jag inte tycka att det faktiskt var just precis det barnet jag egentligen ville ha?

Visst saknar jag och är nyfiken på mina drömmars påhittade förstfödda son som jag aldrig fick. Självklart. Visst undrar jag ibland, vem det var. Vem missade jag? Vad hade det andra barnet för kvaliteèr? Alltså Julian Edward, utan syndrom, vem var det? Känslorna som är så svåra att skaka av sig är byggda på ett behov av kontroll. En önskan om att kunna kontrollera livet.

Men jag har lärt mig att man inte ska vara så rädd för det okända och jag har aldrig någonsin önskat att Julian var någon annan.

Länge, länge så har jag dock önskat mig mest av allt i hela världen att Julian skulle börja äta själv. Vi har kämpat och kämpat med detta grundläggande behov, med handen på skeden, att guida och vänta ut. I början så tillät han inte ens att vi höll vår hand på hans. Vi har haft en lång period med matande och många gånger så har jag trött bett om att han skulle lära sig detta mest fundamentala att kunna äta själv och att det skulle spara mig så mycket tid och energi. Jag vet att de har varit duktiga och tragglat med ätandet på förskolan och där har han lyckats äta själv. Men hemma vägrade han.

För några dagar sedan så slog dock min önskan in. Julian la en köttbulle på sin sked och han stoppade skeden i munnen, sedan tittade han på tårögda, stolta mig som om det han just åstadkommit inte betydde någonting alls.

Du, älskade unge. Du skulle bara veta vad det betyder för mig.