Alltid nära döden

Vi lägger en veckas höstlov bakom oss. Lovet bestod mest av jobb för mig men trots det så hann jag med en del aktiviteter med min vackraste följeslagare. Årets första stora snöflingor vimmlade ner från himlen och chockade oss alla som vanligt. Vi sprang och köpte termobyxor och plockade fram kälken och tog en långtur, men lillen vägrade att åka sista biten så jag fick bära honom och tyngden påminde mig om hur stor han har hunnit bli och vad mycket som har hänt sedan han kom till oss.

Halloween kom och knackade på dörren mitt i veckan och bad om godis som ingen av oss hade köpt. Ingen lykta hade vi tänt utanför dörren men barnen kom ändå, en efter en och gav oss ett gnutta dåligt samvete.

Vi tände ljus och myste i soffan och så kom tankarna på döden. Vi människor lever ju egentligen alltid nära döden men i vardagen är det lätt att glömma bort att livet är så skört.

I helgen tänkte jag på de gånger jag själv har varit nära döden och på människor som funnits men inte längre finns. Ett kalejdoskop av minnesbilder, från stora till små. Farfar med sitt vita hår och som alltid stod på berget och vinkade av oss när vi som små åkte ut med båten till sommarstugan. Min första begravning som jag gick på som 6-åring. Hur mamma torkade sina tårar på bänken bredvid mig. I kistan låg morfar. Morfar som alltid gick med mig och min syster till lekplatsen, morfar som alltid jobbade så mycket för att försörja familjen. Jag kommer så väl ihåg morfar trots att jag var liten.

Bilderna från mitt eget barns förlossning när jag i slutändan höll på att förblöda och hur jag i samma ögonblick konstigt nog kollade på klockan och undrade vad tiden var. Hur jag med endast lustgas som bedövning kunde känna benen domna bort och hur min kropp blev genomskinlig. Hur jag åkte på båren snabbt ut ur rummet. Hur jag mötte min mans förvirrade blick medan jag undrade om det skulle dröja länge tills jag skulle få se det lilla barnet som låg i hans famn igen.

Även i mitt TV-rum och på internet tog döden allt mera plats helt plötsligt, den trängdes med lyckan under dagen och bristen på sömn under natten. Att allt plötsligt tar slut, eller tar en annan vändning väcker alltid miljoner tankar i mig. Livet kan inte finnas utan döden och det är när vi är sjuka eller döende som vi inser vad som egentligen räknas i livet. Tiden med familjen, de som står dig nära, att göra det som du tycker är värdefullt. Varje dag.

Jag läser en blogg ibland, den unga mannen som skriver bloggen har obotlig cancer och nästan varje gång så får hans texter mig att krypa närmre Julian och bara vara så tacksam för det jag har. Den unga mannen säger att vi människor måste mötas och våga berätta om det som är svårt. Vi behöver fundera över stora saker så som döden för att uppskatta det vi har.

En annan man som följer tätt i hans fotspår är Per Johansson (grundaren av Glada Hudik teatern) Per är inte döende men hans son har leukemi. Per berättade i en intervju att vi måste börja prata om våra tillkortakommanden. Gör vi det får vi ett rikare samhälle. Döljer vi de dåliga sidorna av oss själva så döljer vi ju en del av människan. Per hävdar att "i det samhället vi lever nu, där vi sällan möts och där vi kommunicerar via skrift, hämmas den empatiska utvecklingen hos människor. Vi måste vända på det här och skapa fler fysiska möten mellan människor."

Jag tycker att de har så rätt båda två. Dessa känsliga ämnen ska inte vara tabu och människor behöver prata mer med varandra. Varför är det då så svårt och motsägelsefullt att så fort du går ut i media med döden så tjänas det pengar på dig, andra tar en tugga av dig och överlever och blir rikare och får fler insikter och kanske mer pengar på grund av att du dör. Det känns fel att vi måste "offra" någon för att vi själva ska förstå varför vi lever.

Det är svårt när känslor möter ytligt samhälle, men vi behöver mer känslor och kanske vi någon gång kan inse att livet inte handlar om sakerna runtomkring oss utan om det som vi redan har inuti.

 

Jag tror att livet tar en annan form efter döden och att vi ska försöka göra gott så länge vi kan. Vi människor har en inneboende energi som blir starkare och starkare ju mer vi ger till andra människor. Jag är även 100 procent säker på att mitt barn har en starkare energi och mer livskunskap än jag någonsin kommer att få och det är därför han alltid lyckas fokusera på det som är viktigt, medan jag har lättare för att bli distraherad. Jag tror dock att alla barn föds med vetskapen om livet men tappar den längs vägen. Att barn med det lilla extra lyckas behålla kunskapen livet igenom beror nog på att de inte bryr sig om ytligheter.