1/23/2013

Ibland går solen i moln...



Jag älskar mitt barn.

Jag älskar honom så mycket att mitt hjärta nästan brister. När han ler mot mig så jag tvivlar jag på om jag verkligen förtjänar denna lilla ängel. Han är så snäll, godhjärtad, ärlig,  artig, naiv, lätt, pussig, kramig och otroligt, otroligt älskvärd...

Men.

Det finns stunder då solen på den här paradisön oförklarligt och plötsligt går i moln. 

Jag får tänka om. Samla ihop mina känslor. Fälla ihop hjärtat, skydda mig mot tsunamin som redan hunnit halvvägs, springa iväg eller stanna kvar och drunkna lite grann? 

Jag blir så besviken på honom. Han stänger av helt. Han slåss. Han kastar saker, han vill ingenting, han kastar sig på golvet, han är överallt och ingenstans på samma gång. Han lyssnar inte, han förlorar kontrollen, eller rättare sagt, jag förlorar kontrollen och han utnyttjar det. 

Jag tror att alla barn gör så mot sina stackars mammor. Mer eller mindre. Dessa mammor tycker att det är jättejobbigt. Jag förstår er. Jag sörjer dock lite att många av er inte förstår mig. Det spelar ingen roll hur många gånger jag förklarar. Det finns en lucka av kunskap som jag har öppnat som inte ni har. För att jag var tvungen. För att mitt barn krävde det.

Många gånger så behöver jag en hemlig nyckel för att låsa upp mitt barn.

Jag tror att de flesta mammors barn lyssnar. Förstår. Visst, de kan göra om sitt lilla hyss, men det finns en glimt i ögat som avslöjar att de gör det för att testa. Testa om mamma är med. Hos mitt barn finns ingen glimt. Det finns ingen förståelse. Det finns inget band. Inte till mig, inte till jorden, inte till inget. 

Stunder som dessa så letar jag febrilt bland den kunskap jag äger. Jag öppnar alla kistor, springer alla stigar, jag läser allt jag kommer över. Ofta så hittar jag svaret till slut, den dolda nyckeln.

Denna nyckel som för övrigt är väl gömd, är en salig blandning av ett gigantiskt tålamod, en energikrävande stor portion handikapp-vetenskap, år av flitigt studerande av medicinska åkommor och ett pedagogiskt tänk. Alla frågor på varför mitt barn beter sig som han gör.

Ibland tar slumpen över och löser alla dessa kaos-knutar som kan uppstå i vardagen. Då kan jag luta mig tillbaka ett tag och bara glida. Det var en liten våg. Inget alarm. Men jag kan aldrig riktigt veta vilka resurser som behövs sättas in. 

Det tar på krafterna såklart, men när mitt barn efter en sådan översvämning ber mig krama honom, ber mig stryka hans hår, ber mig stanna hos honom. Då är allt redan glömt för länge sedan. 



6 kommentarer:

  1. Så sant så sant Emily. Det finns stunder när jag känner att HJÄLP, jag går under, jag klarar inte mer. Sen och bara andetag senare, ibland minuter senare men aldrig att det uteblir, det där underbara, otroliga leendet som bara min ängel kan ge mig. Den där innerliga kramen. Allt blåser bort igen på nolltid, för att dyka upp bakom nästa krök.
    Varm kram till dig, Emily, allas vår vardagshjälte.
    Agneta <3

    SvaraRadera
  2. kram till bästa Emily <3 du /ni gör ett fantastisk jobb med er prins. Alla har vi bättre och mindre bra dagar då man funderar och vänder knut på sej, fattar inte varför det inte funkar det som man gjorde o sa dagen innan funka ju... ta ett djupt andetag o andas, för han är där alltid er fina prins Julian, ert mest värdefullaste som finns i er värld. Ingen är perfekt kom ihåg det!!!! kram i massor Julians Lena - för alltid i mitt hjärta!!

    SvaraRadera
  3. Mycket bra skrivet. Man blir att tänka till lite extra efter det här inlägget. Jag hoppas mitt tålamod är med mig om vi får en lika fin ängel som ni har fått...
    Kram/Sussi T

    SvaraRadera
  4. Så sant som sagt.. har man två med två olika sorters funktiosnedsättningar så kan det låta så här.. mamma när jag blir stor kommer jag att bli som mitt stora syskon då, jag menar, kommer jag sluta prata och inte kunna röra mig. Kommer jag att behöva använda blöjor då och sitta i rullstol. Nej, vännen det kommer du inte men du kommer att behöva stöd med att varva ner, stöd så du kan göra en sak i sänder. Sedan kan vi åka hem till det stora syskonet och titta på film, så han kan själv se att han skiljer sig från sitt syskon. Han älskar sin bror, men säger samtidigt, jag tycker ju om att dansa till Mikael Jacksson, det kan ju inte hen.

    SvaraRadera
  5. Så fint du skriver! Och så sant. En fråga bara: vad säger du till dem som inte förstår? Hur kan man förklara? Känner igen mig i så i besvikelsen man känner när folk säger "å, jag förstår. Så har vi det hemma med". För det gör dem inte, det är inte så i en familj som följer normen. Det finns en skillnad och det verkar de inte förstå. Tack för att du delar med dig!!

    Kram/ Emma

    SvaraRadera
  6. Tack för alla kommentarer! Jag tror att vi alla kämpar på olika sätt i livet och man får hitta sin stil att lösa kampen på när det är tufft.

    Lena; Tack fina du! Du finns i vårt hjärta också ska du veta!

    Sussi; jag är alldeles säker på att du kommer få en fin ängel, det finns aldrig några garantier i livet för någon, och den kärlek våra barn ger är så stor att den gör allt värt.

    Dine; Ja, alla behöver vi olika stöd i livet. Jag tror visst storebror kan dansa till Michael Jackson, på sitt sätt ;) Kram


    Emma; Nej, det finns inget att säga eller göra, den där besvikelsen kommer alltid att finnas. Försök att umgås lite extra med familjer som är i liknande situationer när du känner dig lite tröttare än vanligt och inte orkar förklara för de som följer den tråkiga normen ;)

    SvaraRadera