Naturbarn

Jag kommer inte själv ihåg när jag träffade honom för första gången, men jag kan tänka mig att det var någonstans mellan en grön campingbuss och ett stormkök med burkmat som stod och puttrade i någon kastrull. Nästan som taget ur vilken 70-tals film som helst.

Jag var säkert brunbränd med tusen fräknar på näsan och kritvit i håret. Jag gjorde säkert en massa hyss med de andra barnen. Kanske hyss regisserade av honom och min pappa till och med? Allt detta hände någonstans mellan en sjö och en skog full med kottar. Jag var ett naturbarn. Vad passade ett naturbarn bättre, än att få campa i skogen? 

För det gjorde vi. Ofta. Vi skulle alltid ut och campa på sommaren. Alla andra barnen i klassen åkte på utlandssemester till någon härlig ö som de berättade om sen på redovisningen i skolan, efter sommarlovet. Men inte vi i vår familj. Vi skulle campa. Varje sommar. 

Varsin folkvagnsbuss och så lasset med ungar. En hälft ungar i den gröna bussen. Den andra hälften ungar i den orangea bussen. 

För det var ofta vi och en annan familj som envisades med just denna aktivitet. Vi som valde campingen i svenska skogar som sommaraktivitet. Vi hade det självklart hur roligt som helst men det fattade man kanske inte riktigt då. När man egentligen ville göra precis som alla de andra barnen i klassen gjorde, istället.

I alla fall, vi med campingaktiviteten, vi paddlade kanot i någon insjö med rött guldvatten och vi barn i vår familj kom ju från skärgården i Blekinge och var vana vid svart vatten med tång runt fötterna, så vi tyckte det var ganska exotiskt ändå. Vi byggde en flotte likt strandsatta överlevare. Skickade flaskpost och bad läsaren åka och hämta oss vid någon påhittad destination. Sedan skrattade vi åt att de som hade läst skulle åka vilse. 

Vi grillade korv och berättade spökhistorier vid brasan, innan vi kröp ner i alldeles för trånga sovsäckar som virade sig runt benen.

Jag kommer ihåg gummimadrasserna som man plötsligt kom på att man skulle blåsa upp när man egentligen var alldeles för trött och bara ville lägga sig ner för att sova. Jag kommer ihåg hur de luktade, och hur vi skyndade oss med att stänga lufthålet innan all luft försvann ut. Någon gång så slant vi med fingrarna och madrassen dansade iväg längs stranden och vi fick göra om hela proceduren igen. 

På morgonen så vaknade vi med myggbett stora som enkronor i ansiktet, och det surrade fortfarande från myggorna som tagit sig in i tältet under natten. Någon roade sig med att våldsamt mosa dem mot tältduken så den blev helt svartprickig. Någon annan satt i tältet och åt överblivna chips från kvällen innan och jag visste att smulorna skulle ligga kvar och klia på kroppen nästa natt. 

Men det var en del av min barndoms semestrar och de var fina. Såhär i efterhand så skulle jag inte ha velat haft det på något annat sätt.

Min släkting som gick bort nu i veckan var alltid med på dessa campingupptåg, ja, man kan väl nästan säga att han var en av de som, aktivt ledde, dessa campingupptåg. 

Denna man skulle senare i livet komma att betyda så mycket mer för den fräkniga lilla vithåriga flickan, än vad hon visste då.

Denna man och hans familj var några av de allra första som jag kom att tänka på när jag vid 28 års ålder fick mitt barn. 

Jag ville så gärna relatera till någon och något i min närhet som gav mig styrka just då och det fanns ingen bättre att tänka på än denna man och hans familj, som hade ett barn med grövre funktionshinder men ändå levde ett galet, roligt liv, fullt ut, mer än värdefullt. 

Jag är otroligt lycklig över att han har funnits i mitt liv och för att han, trots att han var långt bort, visade vägen för mig och Fred när vi hamnade i en okänd situation, på ett sätt som han inte visste om, bara genom att vara farsa till ett barn med funktionshinder. 

Jag vet att han visade vägen för många, många fler och att hans fru och deras son och resten av deras fina barn fortfarande gör det och kommer att fortsätta att göra det. Det känns bara så jvla orättvist att unga människor som vill fortsätta att leva måste lämna. Jag kommer aldrig att kunna förstå varför?

Skänk gärna en tanke till http://www.cancerfonden.se/

1 av 3 får cancer. Men alla drabbas. Vår vision är att cancer ska besegras, därför samlar vi in pengar till svensk cancerforskning.