Min son är numera en flicka

På tal om genusdebatten. Har man ett barn med Downs syndrom så är vi tillbaka på den där fundamentala nivån igen. Det största problemet i den här ekvationen är att lyckas förklara på ett förståeligt och pedagogiskt sätt att vi alla faktiskt har olika kön. 

Vi började själva med detta för ett tag sedan. Att lära Julian att människor är antingen flickor eller pojkar. För så måste det göras. Vi måste lära in det mesta i vår sons utveckling. Det som kommer naturligt och bara "förstås" av de flesta barn måste vi lära in och nöta in hos vårt.

Så efter allehanda artiklar om blått och rosa, klänningar och byxor och allt som ska vara lika på olika nivåer, så satte jag mig ner med min son. Om han någonsin ska ha en chans att säga sitt i denna debatt, om den förs vidare, så måste han ju i alla fall förstå skillnaden på en flicka och en pojke.

Jag tänkte för mig själv. Så här är det. Du roddar en snippa eller en snopp. Du är en flicka eller en pojke. Vi kan till och med skippa kvinna och man, vi behöver inte lägga in mer i detta laddade ämne, just nu. 

Vi sitter med det där ett tag. Julian och jag. Tecknar och pratar och nöter.

Julian tittar på mig och så säger han bestämt "Julian e pojke"... Ja, det stämmer! kontrar jag och tecknar glatt en keps som är tecknet för pojke. "Mamma e också pojke", säger han sedan och tecknar sin keps och väntar ivrigt på bekräftelse. Nej, säger jag. Mamma är en flicka. Jag tecknar bröst som är tecknet för flicka (även här i teckenspråkets värld kan man ju ifrågasätta det sexistiska i att en flicka är sitt kön och en pojke sitt klädesplagg). 

Julian ser förtvivlad ut. "Nej! Mamma e pojke." Kepsen åker fram igen.

Det räcker med att jag ser allvarlig ut och skakar mitt huvud för att hans ord ska komma snabbt igen, "Okej... Mamma e flicka...Och...Julian e också flicka!"  Han tecknar stolt brösten. Han ser nöjd och glad ut.

"Julian och mamma e samma!"

Okej. Vi får väl vara samma för ett tag då.