Halvvägs

Bf 140427

-Ser allt bra ut? frågar jag och håller andan. 

Min stickiga tröja är uppkavlad och de svarta strumpbyxorna nedrullade över höfterna. Tiden står stilla. Maskinen letar sig fram över den blottade magen. Jag har väntat så länge på att få veta och så har fosterrörelserna har varit så oroväckande få den sista tiden. 

Barnmorskan är alldeles tyst. Hon hummar lite då och då. - Det är mycket att gå igenom, förklarar hon sedan och jag tittar upp på skärmen framför mig. Bilden visar en hopkrupen liten bebis med en söt uppnäsa i profil. 

Ett barn som växer inne i mig. Så overkligt. Fast ändå inte. 

Tänk att allt redan finns på plats. Barnet ska bara växa till sig nu och bli stor och stark. Vi har bara kommit halvvägs på denna resa än så länge. 

Du får inte komma nu, lova det, lilla fina bebis. Inte nu. Mamma längtar efter dig. Men du måste växa färdigt först.

Barnmorskan fokuserar på huvudet och jag tycker att det ser alldeles perfekt ut. Barnmorskan nickar och håller med. Det är en fin och pigg liten bebis konstaterar hon när bebisen plötsligt slår runt och gör en kullerbytta. Små fina fötter. Händer som slår ut i fostervattnet och skapar små virvlar. Åh. Där. Jag kan se det lilla hjärtat slå. Tiden stannar igen. Vilken känsla. I samma veva frågar jag barnmorskan varför fosterrörelserna har uteblivit så länge, hon säger att min moderkaka ligger i framvägg. Det är helt naturligt att inte känna något då. 

Jag har legat på en liknande brits som den här förut, sett mitt barn på en liknande skärm som nu, fast för fem år sedan. Då såg allt också bra ut och det var precis samma magiska känsla. Då för fem år sedan blev det ändå inte riktigt som vi hade föreställt oss när vårt barn väl hade kommit. Men det vi inte visste då, var att det så småningom blev bättre, än vad vi någonsin hade kunnat föreställa oss. Jag önskar bara att någon hade kunnat berätta det för oss. Då. 

Jag är helt säker på att det kommer att bli väldigt bra den här gången med, oavsett vad som händer. Vi tar ingenting för givet och det är det som gör att man blir så förbannat lycklig. Oron behöver inte finnas i mitt bröst just nu. Vår bebis har ingen större skada. Vi kan andas och vara lugna i det. Det känns så otroligt jäkla bra. 

Ändå. 

På något oförklarligt sätt som jag inte kan sätta fingret på.

Så kan jag inte låta bli att känna en saknad.

En tomhet i mitt egos bröst. 

Ett barn utan speciella behov? 
Ett barn utan extra mycket kärlek?
Ett barn utan väskan fylld med starka regnbågskänslor för att leverera till mig? 
Hur ska ett barn utan allt detta kunna mäta sig med det perfekta barn som redan bor i vår familj? 

Kan du förstå den känslan?