Ett barn, precis som alla andra?

Jag dricker en kopp kaffe och reflekterar över gårdagen. Vi hade kalas för prinsen som fyllde fem år. Allt gick kanonbra! Tack alla som kom och firade med oss och tack till alla er som firade genom att skicka kort och hälsningar! Ni är guld värda!

Vi begränsade antalet barn och tid denna gång och då går det ju lättare såklart. Barnen skötte sig exemplariskt med viss hjälp från oss vuxna. Julian var så otroligt exalterad hela dagen och han sprang snabbt till dörren så fort ringklockan lät. Han öppnade och sa hej och presenterade sig artigt för alla, trots att alla redan visste hans namn. Han tackade ödmjukt för presenterna som han fick och lade dem tålmodigt på ett bord i köket. 

Det var en del av föräldrarna som inte hade sett prinsen på länge och som vanligt så fick jag höra hur duktig han är på att prata. Vi är överlyckliga över att han är så duktig och vi delar gärna den glädjen med andra såklart och det är fint att andra uppmärksammar det. MEN jag kan inte låta bli att bli lite trött på denna ständiga notis. Det är svårt, men jag ska se om jag kan förklara detta på rätt sätt för er. Jag vill inte att folk ska sluta berömma Julian, jag vill bara dela med mig av hur det kan kännas ibland när det händer.

Julian ÄR otroligt duktig på många sätt och vis och vi hyllar det. Men för oss så är Julian mest som vilket barn som helst. Han har en otrolig personlighet och en härlig humor och jag älskar när folk uppmärksammar den. Jag vet att han till en viss del kämpar hårdare än andra i allt det fundamentala, men skulle jag tänka så hela tiden så skulle jag gå sönder. Jag tänkte mycket så när han var liten och vi tragglade och jag blev ledsen när inte allt kom lika lätt för honom som för andra. Jag skyddade honom från att hamna i situationer där jag visste att hans självförtroende skulle få sig en rejäl smocka. Det var ett evigt planerande. Men jag har till stor del lagt ner det där nu. Han kan ta för sig och han kan kommunicera bra, även om allt tar längre tid. Jag måste inse att jag inte kan vara vid hans sida ständigt och han måste själv få hitta sitt sätt att hantera olikheterna mellan honom och andra barn. Barn väntar gärna in honom, det är vi vuxna som har bråttom och skapar svårigheter.  

Låt oss säga så här att det är väldigt skönt att slippa behöva tänka på att många saker inte är självklara för honom. Jag vill istället kunna få gnälla över hur han pratar hål i öronen på oss här hemma och att vi snart måste börja använda öronproppar, utan att behöva få dåligt samvete för vad jag precis har yttrat. Det låter kanske konstigt i vissas öron men man orkar inte vara så jäkla tacksam jämt. Man vill inte behöva försvara sitt barns kunskaper hela tiden. Man vill bara kunna få vara och att Julian ska kunna få vara, ett barn, precis som alla andra. 

Lär känna mitt barn

Så möt Julian för den underbara person han är, se bortom det han kan och inte kan och ha överseende med hans envishet och trots. Hjälp honom när han ber om hjälp och låt honom kunna när han själv försöker. Ta inget för givet men underskatta inte heller hans förmåga, utmana honom gärna för han kan mycket mer än du tror. Han är en underbar liten person som rymmer massor av godhet och glädje. Lär gärna känna honom och låt honom visa dig det.